Etikettarkiv: ks

Jag Fick Mitt Kejsarsnitt – Skälen – 2:a Besöket Hos Läkaren

IMG_5590 Om någon av er har missat så fick jag mitt kejsarsnitt beviljat 🙂 Senast den 8:e Augusti så kommer vår lilla Elle till världen <3

Hur gick det då till? Och Hur fick jag det beviljat?

Jag började med att berätta för mn barnmorska vid min sena inskrivning att jag bara ville ha kejsarsnitt. Detta var runt vecka 15 om jag inte minns fel, då jag i början av graviditeten bodde i Turkiet och var i Sverige första gången sedan jag blev gravid först då. Hon sa då att det var lite tidigt att skicka en remiss för samtal och det skulle hon göra lite längre fram, mer exakt efter mitt senaste RUL, som skulle vara först i vecka 22 eller 23 (detta också p.g.a att jag inte skulle vara i Sverige utan befinna mig i Turkiet). Remissen skickades då.

Jag blev kallad till mitt första samtal med specialistbarnmorska på Kvinnokliniken här i Malmö den sista Maj, vecka 30, hon tyckte inte det fanns så mycket att diskutera vidare, d.v.s. jag behövde inte gå vidare till någon kurator utan skulle bli kallad att prata med en läkare direkt.

I vecka 32/33 fick jag träffa läkaren och det blev tvärstopp nästintill. Blev dock istället av honom skcikad till en kurator för eventuella samtal för att sedan få återkomma till honom.

Veckan efter var jag hos kuratorn, som förstod vad jag sa, än om jag var tvungen att överdriva en massa. Jag ljög inte direkt om något, men jag tycker det är ett sjukt samhälle som vi lever i där fullt “normala” skäl inte ska räcka när det finns något som man verkligen inte vill gå igenom, utan att man ska behöva överdriva och hitta på mer “känsliga” skäl för att få ett kejsarsnitt beviljat.

Knappa 2 veckor senare så var jag åter hos läkaren, efter att ha gjort olika extra prover för att se att allt var OK med bebisen. Detta var alltså i vecka 35/36 vilket han tyckte var väldigt sent. Denna gång var han mycket trevligare och mer “förstående”. Han sa även att han i vanloga fall helst vill ha första kontakt med förlossningsrädda patienter redan runt vecka 23-25 för att kunna arbeteta med de och eventuellt kunna lösa några av problemen, vare sig det leder till en vaginal födsel eller ett kejsarsnitt i slutändan.

Det sista samtalet mer ingående då. Skälen till varför jag beviljades ett kejsarsnitt är då humanitära och ej medicinska.

1. Jag sa att får jag inte ett snitt i Sverige, så har vi pengar och kommer att boka in ett snitt i Tyskland. – Detta var helt sant, det fanns ingen chans till att jag skulle föda normalt i mitt huvud och vi hade pengarna om vi skulle behöva dessa. Vad många inte vet är dock att man kan få betala KS i utlandet själv, men att man får ersättning för det hos Försäkringskassan. Ja, det finns klausuler som säger att det endast gäller “akut vård” i vistelse i ett EU land, MEN det går ej att bevisa att det ej gällde akut vård, då allt som har med graviditet att göra räknas som akut vård, så det är inget som FK har tid att lägga pengar på. – Detta var det största skälet, och något av det första läkaren sa till mig “Du ger oss inget val, för får du inget KS här, så åker du till Tyskland och det är något vi inte vill”. För att gå djupare in på detta uttalnde så handlar det också om att jag som person i efterhand kan stämma både läkare och sjukhus för felbehandling/felbedömning, då jag väljer en sådan utväg att inte föda i landet jag bor i så visar det automatiskt på att min rädsla är så stor att jag inte går igenom en vaginal förlossning. För att inte alla om vad en eventuell stämning kan göra om något skulle gå fel i utlandet. Så i grund och botten så hade jag mitt triumfkort från början.

2. Förlossningsrädsla, jag tycker personligen inte att det är en förlossningsrädsla som jag har, jag vill helt enkelt inte föda vaginalt och tycker att det är helt fel för min kropp, något jag absolut inte vill att den ska gå igenom. Alla förlosnsingskador som kan uppstå, sprickor som kan bli så pass mycket värre och utvecklas så långt som stomi och svårigheter livet ut. Det är inte smärtan jag har något emot, utan efterverkningarna som kan komma, de bistående, som tyvärr ingen kan garantera uteblir och som tyvärr kommer upp till ytan mer och mer den senaste tiden.

3. Jag vill inte att någon pillar på mig där nere. Jag vill inte ha någon där nere. Detta var en bra bit överdrivet, men så mycket som jag inför alla samtal blev frågad om just “sexuella övergrepp”, så insåg jag att detta var något som de tog mycket på. Jag har aldrig blivit sexuellt ofredad, men jag sa att om de skulle försöka tvinga mig till en vaginal förlossning så är det enligt mig som om de förgrep sig sexuellt på mig, ett sexuellt övergrepp, det är verkligen som jag såg det. Detta insåg jag dock tyvärr inte räckte, så när fler frågor kom om sexuellt umgänge hos kuratorn, så överdrev jag att jag inte tycker om, elelr aldrig har tyckt om att någon är där nere på mig, d.v.s. att oral tillfredställelse är något som jag bara vill “get over with” och inget jag tycker om, något som snarare får mig att tense up än det motsatta. En halvsanning, jag är inget fan av oralsex och skippar det gärna om inte min partner tvungen vill göra det.

4. Senaste året har inte varit det lättaste, motgång på motgång, på motgång, och saker har verkligen inte gått lätt, och problem har uppstått med allt. Det har varit ett svårt år och jag sa att jag har på känn att något kommer att gå fel, jag bara vet det. Också en halvsanning, då jag sa att jag är säker på att något kommer hända med Elle om jag skulle tvingas till att föda vaginalt och att det hur som helst skulle få snitta ut henne. Som jag nämnde innan så fanns inte vaginal födsel på kartan för mig, så denna oron fann egentligen inte, men självklart känner jag att ett snitt är ett mycket säkrare val då hon kommer ut direkt och riskerna som kommer med en vaginal förlossning ej kommer och hon får läkarvård direkt om något inte skulle stå rätt till.

5. Jag sa att min mamma haft en hemsk förlossning och att hon sagt att det är det värsta hon gjort i hela sitt liv. Jag är ensambarn så de läser in lite annorlunda på det utan att man behöver säga mer. Jag sa att min mamma inte tycker att en förlossning är något att minnas utan något som ska glömmas så fort som möjligt. Inget man ska föreviga, och att hon sagt att hon tycker rent ut sagt att jag är dum i huvudet som skulle vilja ha med en förlossningsfotograf. Halvsanning här med. Det med förlossningsfotografen är sant, resten har jag väl läst in själv i hennes uttalande. Samtidigt sa jag att jag vill ju ha det helt tvärt om, min inställning, jag vill se fram emot det, se det som något jättefint, en stor milstolpe, som vi vill glädjas över och minnas och inte något man vill glömma. Och det är vad jag känner att en vaginal förlossning absolut inte skulle ge mig, utan istället just framkalla ångest och en massa stress för mig och babyn.

Allt som allt så innebar hela processen 1 specialist barnmorskebesök, 1 kuratorbesök och 2 besök hos läkare innan det blev godkänt. Första besöket var OK, men därefter hamnar man i en hemsk känslomässig och psykisk roller-coaster som jag tycker är helt onödig, jag tycker inte hanteringen är OK innan beslut. Jag tycker att var person som man träffar ska kunna ta beslutet om man får ett KS eller inte, tycker den personen inte att den har tillräckligt mycket info, eller tycker att man behöver vidare diskussion, ja då kan man skickas vidare, men att få svar som “jag ger ju min rekommendation, men jag kan tyvärr inte ta beslutet om du får det beviljat eller ej, det måste läkaren göra”, det är hemskt. Jag förstår om dte handlar om medicinska fall, men inte när det går på de humanitära, då är det helt fel.IMG_5591

Nu känns det dock såklart jättebra. Har fått hem papper att fylla i inför “operationen”, typ en hälsoredogörelse, sedan även kallelse för att träffa narkosläkare och ansvariga barnmorskor inför operationen. Detta har jag fått på torsdagen innan KS som kommer vara på måndagen, så 4 dagar innan.

Alla mina inlägg som har just med kejsarsnittet att göra och besöken listar jag nedan i datumordning från det första:

xoxo,

Vicky

Share