Hashtagen #MeToo

Oj, vilken uppståndelse det har blivit runt denna hashtag, främst tack vare Facebook, men även på Instagram ser man fler och fler #MeToo i flödet. Att sexuella trakasserier är vanligt i vår värld förstår väl var och en, men jag tror inte att någon av oss förstår att praktiskt taget varje kvinna har varit med om det i större eller mindre måtta.

Jag är i chock hur starka vissa av kvinnorna på mitt Facebook-flöde är och jag blir ledsen av att se hur många som varit med om riktigt hemska saker som man inte hade en aning om, som de nu delat med sig just p.g.a. #MeTooFacebook. Jag har flertalet! vänner och bekanta som skrev om våldtäkter i så låga åldrar som 11 och 14år, hur deras världar slogs sönder och en destruktiv bana började. Mitt hjärta brister för dem, att de haft sådana personer runt om sig i sådana unga år och ingen vuxen som kunde stoppa detta från att hända.

Över till mig, självklart har jag varit med om sexuella trakasserier också, ofta i mindre skala som t.ex. när man varute på diskon, eller i andra länder på gatorna, men det finns tre tillfällen som jag vill dela med mig av just nu, fyra helt olika tillfällen, där ett hände så nyligen som för endast en månad sedan, men vi börjar från början.

Jag är ca 14år och ”jobbar” på en nationell hopptävling på min dåvarande ridklubb MCR. Där finns en kille, äldre för mig då, men gissar på att han var en bit över 20-strecket. Denna kille fällde ofta konstiga kommentarer i stallet och han var lite speciell, men denna dag gick han ett steg längre. Jag stod mellan framhoppningen och tävlingsbanan och helt plötsligt är jag i en chock, kroppen landar i en chock för att man inte vet vad som hänt. Denne Magnus hade kommit fram till mig bakifrån och kört upp en eller två fingarar rakt upp i rumpan på mig. Jag minns att jag efter några sekunder när jag såg att det var han och hade hunnit samla mig började skrika efter honom, det var inga vackra ord som kom ut och det skapade en del uppståndelse, så pass mycket att jag faktiskt fick mig en mindre avsnäsning av en av ridlärarna på plats att så beter man sig inte, jag kände mig kränkt och äcklad, att någon hade gått in så djupt (ordagrant) i min privata sfär, bland allt folk och därtill få en tillsägning för att man reagerade, det kändes hemskt. Jag ahde dock någon som kom till min ”undsättning”, hon minns det säkerligen inte för för henne var det nog ingen big deal, men hon så åt denna ridläraren att så beter man sig inte. Aishling Zetterman, en helt fantastisk kvinna, och då ponnymamma till Alexander. Hon var den som i det ögonblicket gav mig lite värdighet tillbaka. Fler starka kvinnor som hon i vårt samhälle skulle vi må bra av, jag har så mycket respekt för henne och henens söner Alex och Daniel som är helt fantastiska killar. Jag minns inte helt hur denna situationen utvecklade sig iaf, men tror att ridläranen som reagerade som hon gjorde då, pratade med mig om vad som hade hänt och att de skulle ta ett snack med Magnus. – – –

Ca 3 år senare, jag är 17 år och iväg på världs cupen i backhoppning i Oslo, Norge. Eurosport har en tillställning, jag är där med de svenska kommentatorerna och blir presenterad för någon polsk ”big shot”, en bra bit över 40. Supertrevlig, de skulle ha någon stor välgörenhetsgala i Polen under sommaren med både backhoppareliten och polska kändisar, han bjöd dit mig, alla. Det kändes stort, så stort, detta var i början av min backhoppningskarriär, så att han var lite väl närgången under kvällen, en klapp där eller satt lite för nära, ja det var bara att svälja tyckte jag då. Tills vi skulle gå till våra rum, då blev det obehagligt, dels skulle han ge mig någon folder eller visit kort från sitt rum, så vi skulle gå inom där…jätteobehagligt, jag hade en klump i magen, jag stannade i dörren, fick vad jag skulle, han försökte med alla möjliga övertalningsförsök att få med mig in, men jag lyckades tillslut, lite otrevligt, men smita iväg. Trodde aldrig han skulle höra av sig gällande välgörenhetseventet. Men efter ca en månad kom inbjudan och jag flög ner till Warszawa för en av de bästa och galnaste veckorna i mitt liv. NHan var jättetrevlig på plats utan några som helst problem, men så fanns ju också hans fru och barn, samt allt folk som känner honom runt om, och vi var på HANS arbetsplats.—

Detta hände för ca 5 år sedan, vi var 4 tjejer som var ute och åt, en av tjejerna får ett sms om en ”hemmafest” hos en av de rikaste männen i Malmö, en av hennes kks var där, så vi blev hämtade med en taxi dit. En fantastisk våning mitt inne i stan, ca 5st äldre män (inkl. ägaren), vår kompis kk och hans kompis, och 3 andra tjejer. Självklart bjöds det på allt och när klockan blivit över midnatt så skulle vi ut till en av nattklubbarna som killen ägde, champagnen och drinkarna flödade, när klubben stängde åkte vi tillbaka till lägenheten, jag hade mest hängt med den ene mannen, tror han var 43 och jag kan tillägga att jag aldrig gillat äldre så för mig var det bara en trevlig konversationspartner. Efter ett tag i lägenheten var jag så pass borta ett tag att vi hamnade i ett av rummen, jag ”nyktrade” dock till i mitten av det som skedde, och började resa mig upp (fullt påklädd fortfarande), jag minns bara, men kom igen, kom igen. Jag skyllde på att jag måste på toa och spy, jag ville bara bort och jag satt där inne säkert i en kvart och bävade för att gå ut. Tillslut kom jag ut och sa att jag måste hem att jag mådde skit. Han ringde efter en taxi till mig och jag trodde allt var över, men han bestämde sig för att följa med, för han bodde åt samma håll. I mitt tillstånd och allt vi fått under kvällen så kände jag mig tvungen att ge något tillbaka, vi hånglade i taxin och han hade sina händer överallt, jag mådde så dåligt över det som hände och jag önskade bara att taxiresan skulle ta slut. Detta var första och sista gpngen i mitt liv jag gjorde något ”för att betala tillbaka”, jag mådde skit ett bra tag och fick ångest pga händelsen, trots att det bara var kyssar och lite tafs, så kändes det hemskt. Mannen hörde av sig flera gånger via sms efter denna kväll, jag svarade bara en kväll att jag var upptagen och sedan svarade jag aldrig me rpå hans sms. – – –

Detta sista hände mig nu bara för ca en månad sedan. Jag blev upphämtad varje dag med sjukhustransfer här i Antalya för att göra min rehab förmitt knä (sammanlagt nästan 1 månads tid). En av förarna som brukade hämta mig som också var delägare i transferfirman var supertrevlig, redan i början ville han att vi skulle träffas och käka frukost innan rehaben, eller ta en kaffe, med en annan förare. Han pratade även om att festa ihop någon helg etc. Allt kändes väldigt trevligt och oskyldigt, vi känner ju inte så många här så jag var ju inte helt negativ till det och han hade träffat både Elle och E när han hämtade upp mig, samt frågade alltid hur de var etc. Hans engelska var inte den bästa, så när han frågade gällande t.ex kaffe elelr dricka en helg om min man inte är sur eller svartsjuk så tänkte jag inte mer på det, sa bara nej, han är inte sådan. Jag tänkte ju hela tiden att E skulle komma med också, men ju längre tiden gick ju mer friheter började han ta sig som att inte dyka upp klockan 10 när han skulle hämta mig, utan fortfarande vara hemma och sova osv, så jag började bli väldigt irriterad och helt enkelt inte alls ville träffa honom privat med E längre. Sista dagen efter min rehab så hoppades jag att det var någon annan som skulle köra mig hem, men det blev han. Vi pratade dock som vanligt i bilen, pratet blev dock på en obekväm nivå från hans sida. Han pratad eom att han mådde dåligt, att han hade kärleksbekymmer etc. Jag var inte bekväm. Sen pratade han om vi skulle dricka i helgen, jag sa att jag precis fått antibiotika utskrivet för en ny inflammation så jag kunde inte dricka på ett tag. Jätteobekväma 30 min hem. Tillslut när vi är utanför entrén hos oss så tror jag att jag slapp allt, men då frågar han hur många dagar jag har kvar på rehab. Jag var ju tvungen att säga att det var idag, han blev typ helt till sig, så han säger att han ska höra av sig på sms, sen när jag ska gå ut så håller han kvar min hand och frågar om han kan få en kyss! What?! Ehh, nej. Han blir skitsur, säger typ knapt hejdå utan nästan slänger mig ut ur bilen (inte ordagrant), nej men gå, hej då. Så kör han iväg. Emre blev skitsur när jag berättade för honom när jag kom hem, men jag kände mig så kränkt i en situation där föraren borde vara proffesionell. Emre ville ringa både honom och sjukhuset, men jag tyckte inte det var lönt, jag menade på att vad kunde de göra, han var ju delägare i firman, så inte precis som om han skulle få sig en tillsägelse eller bli sparkad. – – -

Spelar ingen roll vilken form av trakasserier vi kvinnor blir utsatta för, oberoende på hur vi klär oss, det borde vara helt oacceptabelt i dagens samhälle och vi har alltid rätten att säga NEJ och bli respekterade.

xoxo,

Vicky

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>