Förlossningsberättelse, Kejsarsnitt – del 3

Del 1 hittar ni HÄR – – – Del 2 hittar ni HÄR

skynket har alltså åkt upp, något som jag helst inte ville, men det gick ju tyvärr inte i Sverige och monitorn fungerar inte, så jag kan inte se vad som händer heller.     sitter bredvid mig och håller mig i handen. Läkaren tar pincetten och nyper mig på magen. Jag minns faktiskt inte om jag ”kände något” eller om det inte kändes alls, han nyper på olika ställen och frågar om det känns/gör ont. Varför jag säger att jag inte minns är för att när man är under bedövning så känner man att något händer ”där”, men man känner inte exakt vad eller var och det gör absolut inte ont, eller ger någon känsla på det sättet. Väldigt svårt att förklara innan man varit med om det för hur kan något kännas som inte känns?! Iaf så hade bedövningen tagit. Perfekt säger läkaren, då snittar vi. Först klipper de upp mina sjukhustrosor, jag minns att det kändes när de drog bort de under rumpan (ännu en gång, superkonstig känsla).

När jag träffade förlossningsläkaren Annie Lööf nere i mitt BB-rum så klämde hon på magen, jag sa till henne att man sagt till mig efter TUL och mätningarna 2-3 veckor innan att man trodde att skulle jag gå fulla veckor så skulle Elle väga runt 3200g, och att vid KS-datumet så gissade man på runt 2700-2800g. Annie tittade på mig och sa att det tyckte hon var helt fel och att efter hennes ögonmått på magen så gissar hon på runt 3500-3600g, jag var förvånad för jag trodde att det skulle komma ut en ”liten” bebis med svenska mått mätt. Nästa sak jag glömde skriva var att när jag kom in i OP-salen så tittade sköterskorna på mina naglar, jag hade Shellac, men då jag tappat/brutit av 3 naglar så var det OK, då de kunde hålla koll på nagelplattan där, annars hade de fått ta bort Shellacen, för de måste ha koll under operationen och bl.a. kollar man på nagelplattorna på hur patienten mår och till glömde jag nämna för er att ganska snart efter att bedövningen var lagd så började man känna en värme som steg genom benen.  Jag minns att jag inte vågade testa om jag kunde röra på benen och fötterna, jag vet inte varför, men jag vågade inte. Och där kom ännu en gång tankarna tillbaka att ”tänk om jag inte kommer att kunna att röra mina ben igen, tänk om bedövningen inte släpper efteråt?”.

Tillbaka till nutid: Dessa tankarna försvinner direkt där pincetten är igång och när läkaren Annie Lööf tittar över skynket, ler och säger ”nu sätter vi igång”. Även om jag vet att det inte kommer att kännas så tittar jag på monitorerna som tar puls och mina värden, jag är nervös för att det ska kännas i alla fall, vilket det såklart inte gör. OP-personalen pratar inte så mycket med mig under tiden nu, jag hör Annie Lööf prata med den andra läkaren om vad de gör, tror de nämner vilket ”lager” de skär igenom nu. Helt plötsligt känner jag hur de typ drar och sliter inne i magen på mig, tänk er typ en dragkamp inne i ens kropp, det är Annie’s och den andra läkarens händer. Ännu en gång, nej det gör inte ont eller är obehaglit, det är bara en konstig känsla, jättekonstig och så kommer ett bebisskrik ”oj, säger Annie hon skriker redan innan hon är ute”. Kort där efter är hon ute, ”hon är ute, en frisk liten flicka”, jag blir tårögd, vet inte om någon tår faller nerför min kind,  jag är alldeles för uppspelt och exalterad över att att hon är här, och frisk. För även om jag personigen tycker att kejsarsnitt är det säkraste sättet både för mamma och baby att födas, så blir man itutad så mycket rent ut sagt skit, att babyn inte kommer andas och behöva andningshjälp etc.  så just i de få sekunderna då man vet att nu kommer hon ut så är man orlig, man vill höra ett gråt, även om man blir tillsagd att det inte alls är ovanligt eller farligt att babyn måste tas ut och bli tömd på det sista fostervattnet för att kunna andas, så är man ändå orolig. Elle är alltså ute, hon gråter lite, men slutar ganska fort, jag blir tillfrågad om jag vill få henne på bröstet direkt lite innan hon ska vägas, det vill jag såklart. Hon blir lagd på mitt bröst, hon har en massa fosterfett på sig, men hon är inte blodig och ”äcklig”. Ja, jag använder äcklig då när man ser födslar på film etc så är inte bebisarna så ”fräscha”, sen bryr man sig kanske inte om det när ens egen bebis precis kommit ut, men jag vet att jag tänkte på det när hon blev lagd på mig, att hon var fin och ”oblodig” bara en massa gult fosterfett och en liten kalufs på huvudet, precis som jag hade när jag föddes även om min var svart och typ dubbelt så stor som hennes. Tror inte hon ligger där länge, hon gråter iaf inte, jag tror att det enda vi säger till henne är ”hej, hej flickan, så fin du är”, sköterskorna frågar om de kan ta henne för att ta ut henne i andra rummet för vägning och navelsträngsklippning och att hon kommer tillbaka en stund till mig efter det.17351243_10213026334241484_1581695137_n

E följer med de till rummet bredvid. Jag vet inte exakt vad som händer i det andra rummet, någon berättar att hon väger 3680g, Annie Lööf var väldigt nära med sin gissning 🙂 Vet inte om jag får reda på hur lång hon är där. E bestämmer sig för att klippa navelsträngen, Jonas fotar allt som händer. Till E‘s förvåning så blir han inte illamående eller svimfärdig, det är som det mest naturliga ever att göra, lätt som en plätt, a piece of cake. Strax är Elle tillbaka hos mig och E är stolt och berättar att han klippte navelsträngen precis som jag ville att han skulle göra.

17352614_10213026334281485_1661562554_nJag får hålla Elle i en liten stund till , vi får höra hur perfekt och frisk hon är och sen vill de ta henne och E och bege sig iväg och jag ska sys ihop. Detta är lite dimmigt för mig, jag vet inte om jag började sys ihop direkt efter att Elle kom ut eller först när både E och hon kördes iväg till vårt BB-rum, men vad jag ser på fotona så höll E henne när hon kom tillbaka, d.v.s. jag fick aldrig tillbaka henne efter vägning, kanske eftersom jag började sys ihop direkt efter att de tagit henne ifrån mig. Under tiden jag sys ihop är jag superlugn, glad, Annie Lööf berättar om hur hon helst syr ihop ett snitt för den andra läkaren för bästa resultat. Runt klockan 13 är det klart, ihopsytt och färdigt. Jag minns att jag tyckte att just att sy ihop tog lång tid, medan att snitta upp och få ut Elle bara tog någon minut då hon föddes 12.08 och om jag inte minns fel så kom Annie Lööf in i OP-salen 11.55.17392066_10213026334841499_503659217_n

Annie Lööf och den andra läkaren tackar för sig, säger att allt gick helt fantastiskt, att jag bara blödde 200 (ml?) vilken är jättelite och att en normal KS-blödning ligger på runt 800 (ml?). att jag hade enormt starka vävnader och magmuskler så att hon och den andra läkaren fick typ kämpa, dra och slita innuti mig, att det var jobbigt för de, men väldigt bra för mig. Sen går de.

Jag blir utkörd ur OP-salen och där utanför ska jag få byta säng. Jag minns att jag för första gången nu vågar försöka röra på mina ben. Läskigt. Superläskigt, för jag försöker, men inget händer. Tankarna som flyger genom huvudet i detta ögonblick är inte snälla. Hutlösa. Paralys, tänk så kommer jag aldrig kunna röra benen igen, men det som är värst är känslan, att din kropp inte lyder dig, att du gör något, men det händer inte. Paniken växer och växer inom mig, trots att jag typ har ett leende på läpparna och låtsas som om allt är som det ska. Classic me, jag hade inte förväntat mig något annat. Jag vill skrika, men jag vet att jag måste prata ner mig själv, det är ju bedövning, den kommer avta…eller kommer den? Sköterskorna som kört ut mig tar fram en ”lyftkran” vi ska nämligen byta från OP-sängen till uppvak sängen. Denna ”flygturen” var superrolig, vet inte varför, men det var en supercool känsla, kanske berodde det på att jag var paralyserad från brösten och ner, men kul var det och alldeles för kort, något jag sa till sköterskorna också 😉

Jag kommer till uppvak och jag säger till sköterskan om att jag vill ha min bedövning intravenöst (något jag redan skrev i mitt förlossningsbrev) då min mage är superkänslig för piller och det sista jag vill göra är att börja kräkas just efter ett KS (och ska jag vara ärlig så ville jag inte ha någon ”jämn” smärtlindring, jag vill få den snabbt och hårt och inte ha ont alls). Utan någon motsägning får jag som jag vill, jag ber även om jag kan få något att dricka, jag är urtörstig. Sköterskan tittar lite snett på mig coh säger attd e egentligen inte vill ge något, men att jag kan få lite. Saften smakar gudomligt. Hon tittar och klämmer på min mage. Jag känner ingenting och allt ser bra ut. Jag ligger vid fönstret och har utsikt över Pildammarna, med mobilen i ena handen.

wpid-wp-image-1445864074jpg.jpegE skickar ett foto på sig själv och Elle, Gud vad jag vill vara där, men samtidigt känns det skönt att få ta in allt som hänt, på något sätt som om det inte har hänt än, man förstår liksom inte riktigt. Under de 2h jag ligger där på observtion så kommer olika sköterskor in ett par gånger för att kolla på mitt snitt och klämma och känna. De är förvånade över känslan, tydligen så brukar det inte kännas ”så bra” kändes tydligen inte alls som om där var ett KS gjort bara 1-2h innan. Flera gånger testar jag även mina fötter, något som även sköterskorna frågar om varje gång. Tror första gången jag kände att jag kunde röra tårna minimalt var efter drygt 1h och satan vad jag kämpade för att det skulle gå mer, men ikke. Efter 2h kan jag dock lyfta benen minimalt vilket är tillräckligt för att jag ska bli godkänd för att lämna observation och äntligen är dags för mig att bli körd till mitt rum. Jag blir körd in. E sitter med Elle och jag får min lilla prinsessa i min famn <3

17409934_10213026335081505_21506797_n

Sista delen som kommer handla om tiden på sjukhuset ska jag försöka få ihop under första delen av den kommande veckan!

xoxo,

Vicky

Share

En reaktion på “Förlossningsberättelse, Kejsarsnitt – del 3

  1. Pingback: Förlossningsberättelse – Kejsarsnitt – Del 2 | Confessions of a Shopaholic | Vicktoria Murawska

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.