Förlossningsberättelse, Kejsarsnitt – del 4 – Tiden På Sjukhuset

Ni hittar hela min Förlossningsberättelse innan i dessa  inlägg:

Läs Del 1  –  Del 2  –  Del 3

——————————-

Bild 2016-08-10 kl. 16.38 #3  Jag har kommit in i rummet, som jag delar med en annan mamma. Jag märker inte av henne så mycket mer än när hennes man och 2 barn kommer då det blir väldigt högljutt… Jag kan personligen känna att folk som har småbarn borde prioriteras i singelrum, eller helt enkelt att föräldrarna som tar dit barnen stannar en kort stund. Dessa två barn var på plats flera timmar.

Över till min upplevelse iaf. Kort efter att jag var tillbaka på rummet så kom sköterskan in med en matbricka, ”grattis ni har fått barn-bricka” som alla får som jag har förstått det. Det var lite ost och skinsmörgåsar till både mig och Emre, saft och svenska flaggor. JÄTTEGOTT, för tro mig även om man inte direkt känner hunger så är man hungrig och man känner den när man tar första tuggan. Timmarna här bara flyger iväg, man gör typ inegnting, men man är inne i en sådan bebisbubbla. När vi skulle byta första blöjan, så är man livrädd, dels för att ta i bebis, men även tänk så kissar elelr bajsar hon på en. Så tänkte iaf jag. Sedan så såg vi när det andra paret bytte blöja på sin bebis och han skrek typ hela tiden. Lilla Elle var exemplarisk, varken kissade, bajsade eller skrek när vi höll på och var också jättelätt att klä på i kläderna vi valt åt henne. Då jag varit väldigt tydlig i mitt förlossningsbrev vad jag tyckte om någon skulle försöka tvinga elelr tjata på mig gällande ammning, så var det faktiskt inte en endaste barnmorska som sa något. Jag frågade bara en gång när man ska ge bebis mat och då sa hon att det första dygnet brukar man inte behöva ge bebis något, om jag inte minns fel så tror jag hon då också sa (du skulle inte amma va?), jag sa nej och så var det slut på den konversationen. Klockan 5 kom 2 sköterskor in och skulle ta min kateter, vid detta laget så är man inte så irriterad av den längre, men tror de fick byta min kisspåse 2 gånger innan dess, för jag drack verkligen jättemycket. 17409934_10213026335081505_21506797_n

Det var superskönt att få ut katetern, det gjorde inte ont eller så, men bara en sådan himla lättnad. Att ta ut katetern innebär dock att man nu måste upp på benen för att gå på toaletten själv, så direkt när katetern är uppe så ska man upp och stå och gå just till toaletten. Att ställa sig upp var inte så farlig, elelr resa sig upp från liggande position, men att gå, fy fan det gjorde ont, inte ont så att man skrek, utan en sådan konstig smärta så att det känns som om man ska svimma, ni vet när man känner att blodet försvinner från huvudet och man blir kall och svettig, men jag gick sakta med säkert de knappa 10m till toaletten, gjorde mina behov och gick tillbaka till sängen, mindre än 5h efter mitt snitt. Nästa gång jag skulle upp och gå var ca 2,5h senare när vi skulle ta den lilla sängen med Elle och gå till restaurangen för att äta middag, vid detta laget var det inte alls samma sak som första gången jag ställde mig upp. Visst det stramade lite, men jag kunde gå sakta sakta utan några större problem.

Runt 20-tiden började Elle bli ganska grinig, och vi kunde inte riktigt få tyst på henne, sköterskan sa att ja, kanske är hon hungrig iaf. Vi valde att inte använda oss av sjukhusets ersättning då de kör med NAN, utan vi hade egna HIPP tetrapack med oss. 10ml är vad Elle skulle äta, detta visade barnmorskan hur vi skulle värma i vattenbad. Efter denna stora måltid var Elle en glad liten bebis igen. Emre var tvungen att åka hem strax efter detta (respektive får inte stanna längre än till 20.30), så då var jag själv med min lilla sessa. Hon sov och gnydde lite och var bara så bedårande söt. Runt 22 började hon dock gråta igen, så då fick hon 10ml ersättning igen, som även denna gång sköterskan hjälpte mig med. Jag fick två värktabletter i samma veva, jag öppnade min MacAir för att titta på nån serie, ELLE, InStyle och Vogue magasinen låg orörda bredvid sängen, alldeles för mycket intryck för att man ska orka koncentrera sig på att läsa och klockan 23 släckte jag ner för att sova. Då jag hade SleepyHeads fantastiska babynest som är så stabilt så var jag inte rädd för att ha Elle liggande på insidan av min säng, så nära mig. wpid-20160808_214646.jpg

Under natten vaknade jag flera gånger, bara för att titta på Elle, för att kolla så att hon andades. En stor skräck som jag bar med mig i många månader är plötslig spädbarnsdöd, så jo jag kollade hela tiden. Runt 01.30 vaknade jag av en smärta, jag visste att lockan 2 skulle sköterskan komma in med två nya värktabeletter, en Panodil och en annan värktablett (man får de var 4:e timme). Sen sov jag igen, men jag vaknade av en hemsk smärta och så kissnödig jag var. Fy vad ont det gjorde, jag var lite rädd att behöva gå till toaletten själv, utan någon på rummet, tänk så svimmade jag? Jag satt på sängen i säkert 5 minuter innan jag vågade ställa mig upp, inte så farligt, men redan efter ett steg så kände jag den där svimmkänslan av smärta igen, jag gick fram till stolen (knappt halvvägs till toaletten) och höll mig i den och vilade, sen gick jag vidare till toaletten. Där satt jag säkerligen längre än behövligt för att vila innan jag gick tillbaka till min säng. jJag försökte sova, men det gjorde skitont, jag väntade för jag tänkte att värktabletterna jag fick klockan 2 måste få slå in (fram till nu hade smärtan inte avtagit alls). Jag kollade på klockan och den var strax innan 3 när jag inte orkade längre utan ringde efter en sköterska. Det gjorde inte ont som om något var fel, utan bara smärta, jag ville ha starkare tabletter. Det tog ca 15 minuter innan en läkare kom in (sjuksköterskorna får inte ge starkar värktabletter utan en läkares godkännande), jag fick någon morfinbaserad tablett som började verka ganska direkt och jag kunde sova igen, med små uppvaknande för att kolla Elle, innan jag klockan 6 på morgonen blev väckt igen med nya värktabletter som skulle tas. Jag försökte sova, men solen lös in i rummet, den andra mamman var vaken och gick runt både in på toaletten och allt annat hon gjorde.

Elle vaknade, jag bytte blöja och pyjamas på henne och gick sedan iväg till restaurangen för att äta frukost. Emre kom medan vi satt där, strax innan 8.30 då respektive får komma.

Större delen av denna dagen gick åt som den förra. Sköterskor kom in och kollade mitt OP-sår och magmuskulaturen (som såg fantatiskt ut, så pass att de blev förvånade att allt gått tillbaka så passa snabbt vilket inte är vanligt), en läkarkontroll md Elle där de kollar hennes höfter och allmäntillstånd. Höftkontrollen gillade hon inte, då grät hon, men annars var allt bra. Jag fick mina piller var 4:e timme, och morfintabletten var 6:e timme.

Efter lunch skulle jag också ta min första dusch. Jade hade med mig både schampoo och balsam, men för att vara ärlig så var mitt hår nytvättat precis innan vi kom till sjukhuset, och behövde ingen tvätt, så det var inget jag ville anstränga mig med, även om det hade behövts så hade jag hellre valt att sätta i  torrschampoo än att hålla på att tvätta. Att duscha mig själv var dock jätteskönt, och känna doften av min L’Occtaine shower gel, jag satt ner på en duschpall, stå upp var förtfarande inte så skönt, även om jag inte direkt kände någon smärta längre utan mer ett obehag. Klockan 16 kom våra första besök, man får tinte ta in folk på avdelningen, så man träffar familj och vänner i den anslutande kafeterian som då var en Wayne’s Coffee. Jag klädde mig i mina mjukisbyxor, och t-shirt (tajt sporttopp hade jag på mig sedan innan då jag varken ville ha igång min mjölkproduktion och sen hatar jag att ha brösten bara sådär hängande). Vi körde ut med Elle och träffade min mamma och pappa, sedan kom också Kaytan och hennes mamma med ballonger (blommor får man ej ha på avdelningen heller) så det var Elle’s första besök. Innan alla fick ta och pilla så får de gå in på toaletten och sprittvätta händerna 🙂24726767_10157032786019129_33703603_n

När alla hade gått så flöt kvällen på som vanligt, vi fick nu göra iordning Elle’s ersättning själva, kvinnan i sängen bredvid hade åkt hem så vi var ensamma vilket var skönt. Denna kväll stannade Emre fram till 21, för det fick vi reda på var den där extra halvtimmen de inte brydde sig om. Även denna natt fick jag en morfintablett, jag hade kanske inte behövt den men jag var rädd att det skulle göra så ont igen som natten innan, så jag bad om den. Denna natt hade jag inte ont, och dagen efter kände jag mig faktiskt typ som en ny människa. Jag kunde gå ”normalt” utan något direkt obehag och läkaren som träffade mig trodde att vi absolut skulle bli utskrivna senare under dagen. Elle fick göra ett hörseltest, och jag bröt ihop totallt när sköterskan sa att det inte gick att göra, men att det troligtvis berodde på vax i örat så de skulel testa igen senare, men jag grät och trodde vår flicka var döv, detta gjorde de 8 på morgonen så Emre var inte här än, när han kom så brast jag bara ut i gråt. Klockan 14 gjordes samma test igen och denna gången var allt perfekt, så ja oro i onödan, men det var en hemsk känsla.

Ett annat test som görs 48h efter födseln är ett blodtest som skickas iväg, de tar riktigt mycket blog från bebisens hand och det tar ganska lång tid och bebis gråter och gråter, ingen trevlig upplevelse, men ack så viktigt för att se så det inte finns något som är fel, det är ett test som skickas iväg till Stockholm om jag inte har fel och man får resultatet hem i brevlådan.

Bebisar tappar ofta i vikt det första dygnet, det gjorde även Elle, upp till 10% är normalt, Elle någ under så det var inga problem. Hon tog även flaskan direkt och älskade sin lilla napp.

Klockan 16.30 kom min pappa och hämtade oss alla 3 med Elle fint i sitt babyskydd och vi kunde åka hem efter en helt fantastisk tid på sjukhuset som jag än idag minns hjärtligt.

xoxo,

Vicky

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *