Förlossningsberättelse – Kejsarsnitt – Del 2

IMG_5600Första delen kan ni läsa HÄR

Vi blir alltså inkörda i OP-salen. Jag ligger ner, där finns en del folk, minns inte exakt hur många, men kanske 7st. En efter en presenterar de sig, jag som är helt värdelös på namn glömmer det ungefär lika fort som nästa person hinner fram. Jag får veta att läkarna inte är på plats än, att de kommer först när bedövningen, spinalen (ej epidural som många kallar det för, det får man inte under ett kejsarsnitt). Narkosläkaren kommer och presenterar sig och berättar hur det kommer gå till när jag får bedövningen/spinalen. Jag ska sitta på kanten av sängen och kuta rygg så mycket som möjligt ner mot sjuksköterskan Jonas som kommer hålla mig om axlarna, först ska han lägga lokalbedövningen och sedan efter några minuter så ska jag få själva spinalen. Jag frågar om det gör ont, får till svar att det känns som ett stick. Nu har kärleksmelodierna kommit igång, Jonas sjunger lite och undrar om vi gillar musiken, stämmningen är väldigt avslappnad. Vi pratar lite, jag säger att jag vill att E ska klippa navelsträngen, han säger att han inte är säker än. E blir tillfrågad hur han mår och om han tror att han kommer att svimma. ”Don’t think so” säger han, ”then I can go out”. Han blir dock tillsagd att så fort han känner sig konstig så ska han säga till, inte gå ut utan säga till då det kan gå fort och de vill inte att han ska ramla och kanske slå huvudet så att de får sy honom också, något som tydligen hänt vid flera tillfällen med blivande pappor.

Sen får jag ett tråkigt besked, då jag påminner om att jag ville se hela förloppet och att vi kommit överens om detta med läkaren. TV-monitorerna fungerar inte… De har tekniker som jobbar på det, men de tror tyvärr inte att det blir fixat innan det är dags. Detta innebär också att när lillan blir uttagen för vägning och undersökning i rummet bredvid, så kommer jag inte heller kunna följa detta (detta är vad alla KS-mödrar får, när man tar ut bebisen i rummet bredvid så kan den nyblivna mamman se vad som händer på en tv-skärm innan hon får tillbaka bebisen en liten stund). Jag blir lite ledsen och besviken här, men är så uppspelt över vad som ska hända och nervositeten börjar växa också, så jag hinner inte fokusera på denna detalj speciellt länge för det är nu nämligen dags att börja lägga bedövingen. Där emellan säger dock Jonas att han kommer ta en massa foton åt oss så det är bara att ge honom mobil/kamera. Jag får också ännu en gång reda på vad som händer, hur jag ska göra och vad jag kommer känna, att när behövningen är lagd så kommer jag känna att det kommer komma en värme nerifrån upp i mina ben och sakta kommer de domna av. Jag är lite orolig här, vet inte varför, men det känns läskigt att benen kommer domna av, att jag inte kommer att känna de typ och inte kunna röra på de. Tänk så går något fel? Tänk så kommer inte känseln tillbaka? Ja, det är helt tokiga tankar, men det flöt runt i mitt huvud ett tag, men nu intar jag position på sängen för bedövningen,  jag har ett täcke över benen och får en kudde att lägga på benen också, nu kör vi! 14518649_10211239184563859_276966737_nJag kutar rygg och hänger tungt (inte det lättaste med en stor bula där framme), Jonas håller mig med ett stadigt tryck om axlarna ”då kommer sticket”. Piece of cake, kändes inte alls. Men i min uppspelthet så missade jag helt när läkaren berättade att jag tydligen skulle få lokalbedövning först och sedan skulle spinalen läggas, eller så glömde jag bort det, ”vi väntar 2 minuter så lägger vi spinalen”. Nu hänger Jonas väldigt tungt över mina axlar och så kommer spinalen, jag känner när nålen går in, det är inte farligt, men sen AJ SOM FAN, känns som någon gröper i ryggnerverna på en och det gör ont, men går väldigt snabbt så är sprutan ute… puuuh...trodde jag, spinalen träffade inte rätt så läkaren måste försöka igen (detta är vanligt att man måste in och lägga spinalen flera gånger för att det tydligen är svårt att komma in i rätt position). Denna gång gör det on så att jag tror jag ska svimma, jag skriker till, E står inte ut med att se hur ont det gör så han måste lämna rummet efter detta försöket, Jonas går med honom ut, tror jag, E blir tillsagd att lägga sig på golvet och sätta upp benen på en stol, han får vatten. Varför jag inte vet om Jonas följde med ut eller inte är för att han tog foton på en liggande E (annars hade jag nog inte fått reda på det…haha…).14509226_10211239184443856_1141460199_n

Tillbaka till spinalen, andra försöket lyckades inte heller...usch… Enda fördelen med detta är att jag helt glömt bort katetern, som om den inte finns, så kör vi ännu en gång, jag skiftar position lite, blir tillsagt att kuta ryggen ännu mer, ta ett jättedjupt andetag och falla så tungt ner så möjligt samtidigt som Jonas hänger på mina axlar med vad som känns som 200kg. Det sticker till, som en elstöt som går genom kroppen. Spinalen träffade rätt, bedövningen är satt och nu ringer man efter läkaren Annie Lööf. Jag ligger på sängen, får nu lite vaselin till på läpparna, får en tryckmätare påsatt på armen, dropp (tror jag), syremätarepå fingret och så syrgas in i nästan. Jag börjar nästan direkt efter att spinalen är satt känna mig jättekonstig, jag känner till denna känslan, jag kommer att svimma, jag säger det till Jonas eller läkaren, jag minns inte vem, E är bredvid mig och håller mig i handen, Jonas ger mig extra syrgas, tydligen så kan dett hända efter bedövningen också, vissa personer kräks, jag får en kall handduk baddad i pannan (tror jag). Jag tror att jag är lite halvborta där en liten stund, under denna tid kommer läkarna in, känns som de pratar lite i en dimma ”ja, hon håller på att svimma, reaktion, blek, blodet försvunnit ur huvudet” lite ett töcken för mig, men så börjar jag känna mig bättre, blodet börjar åter komma upp i huvudet och jag börjar få färg. Annie Lööf kommer och säger hej och en annan yngre läkare presenterar sig, han ska assistera Annie Lööf. Tydligen har det nu tagit någon minut sedan bedövningen lagts, så den assisterade läkaren säger att han ska testa om bedövningen tagit. Han kommer använda en pincett och nypa mig på olika partier på magen. Innan dess hängs skynket upp, så nu ser jag inget längre mer än läkarnas huvuden.IMG_5601

Fortsättning följer…

Läs Del 3 HÄR

xoxo,

Vicky

Share

2 reaktion på “Förlossningsberättelse – Kejsarsnitt – Del 2

  1. Pingback: Förlossningsberättelse – Kejsarsnitt | Confessions of a Shopaholic | Vicktoria Murawska

  2. Pingback: Förlossningsberättelse, Kejsarsnitt – del 4 – Tiden På Sjukhuset | Confessions of a Shopaholic | Vicktoria Murawska

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.