Kategoriarkiv: Privat

Depression Är En Folksjukdom

22789971_10156875330674129_931381221_oHur tar man sig ur ett djupt svart hål? Runt hela 40% av Sveriges befolkning lider av någon form av depression. Jag är en av de. En gång ville läkarna skriva ut anti-depessiva till mig som jag skulle ta, men jag vill inte börja med några tabletter som jag måste ta dagligen, som kanske resulterar i att jag inte klarar att ta mig ut sängen utan de.

Jag har självfallet inte en djup depression, men jag har haft den ett par år. Ju bättre väder, ju bättre mår jag, men det senaste året har inte varit det bästa och jag har mått ganska skit. I största del handlar det om att jag tappar livslusten till att göra någonting. Jag har noll motivation och skulle helst bara stanna hemma i sängen och slötitta på några serier, inte göra något, inte ta hand om viktiga saker. Jag stänger helt enkelt bara av. Detta är också ett av skälen till att jag bloggat dåligt, för jag har helt enkelt inte haft orken. Ibland kan jag ligga i sängen sent på källen och ha en del inlägg i huvudet, men när jag vaknar så kommer livet ifatt och jag orkar helt enkelt inte. Jag gör dock mitt bästa för att försöka komma ur det, och se ljuset i slutet av tunneln, men ibland fallerar det tyvärr.

xoxo,

Vicky

Share

Hashtagen #MeToo

Oj, vilken uppståndelse det har blivit runt denna hashtag, främst tack vare Facebook, men även på Instagram ser man fler och fler #MeToo i flödet. Att sexuella trakasserier är vanligt i vår värld förstår väl var och en, men jag tror inte att någon av oss förstår att praktiskt taget varje kvinna har varit med om det i större eller mindre måtta.

Jag är i chock hur starka vissa av kvinnorna på mitt Facebook-flöde är och jag blir ledsen av att se hur många som varit med om riktigt hemska saker som man inte hade en aning om, som de nu delat med sig just p.g.a. #MeTooFacebook. Jag har flertalet! vänner och bekanta som skrev om våldtäkter i så låga åldrar som 11 och 14år, hur deras världar slogs sönder och en destruktiv bana började. Mitt hjärta brister för dem, att de haft sådana personer runt om sig i sådana unga år och ingen vuxen som kunde stoppa detta från att hända.

Över till mig, självklart har jag varit med om sexuella trakasserier också, ofta i mindre skala som t.ex. när man varute på diskon, eller i andra länder på gatorna, men det finns tre tillfällen som jag vill dela med mig av just nu, fyra helt olika tillfällen, där ett hände så nyligen som för endast en månad sedan, men vi börjar från början.

Jag är ca 14år och ”jobbar” på en nationell hopptävling på min dåvarande ridklubb MCR. Där finns en kille, äldre för mig då, men gissar på att han var en bit över 20-strecket. Denna kille fällde ofta konstiga kommentarer i stallet och han var lite speciell, men denna dag gick han ett steg längre. Jag stod mellan framhoppningen och tävlingsbanan och helt plötsligt är jag i en chock, kroppen landar i en chock för att man inte vet vad som hänt. Denne Magnus hade kommit fram till mig bakifrån och kört upp en eller två fingarar rakt upp i rumpan på mig. Jag minns att jag efter några sekunder när jag såg att det var han och hade hunnit samla mig började skrika efter honom, det var inga vackra ord som kom ut och det skapade en del uppståndelse, så pass mycket att jag faktiskt fick mig en mindre avsnäsning av en av ridlärarna på plats att så beter man sig inte, jag kände mig kränkt och äcklad, att någon hade gått in så djupt (ordagrant) i min privata sfär, bland allt folk och därtill få en tillsägning för att man reagerade, det kändes hemskt. Jag ahde dock någon som kom till min ”undsättning”, hon minns det säkerligen inte för för henne var det nog ingen big deal, men hon så åt denna ridläraren att så beter man sig inte. Aishling Zetterman, en helt fantastisk kvinna, och då ponnymamma till Alexander. Hon var den som i det ögonblicket gav mig lite värdighet tillbaka. Fler starka kvinnor som hon i vårt samhälle skulle vi må bra av, jag har så mycket respekt för henne och henens söner Alex och Daniel som är helt fantastiska killar. Jag minns inte helt hur denna situationen utvecklade sig iaf, men tror att ridläranen som reagerade som hon gjorde då, pratade med mig om vad som hade hänt och att de skulle ta ett snack med Magnus. – – –

Ca 3 år senare, jag är 17 år och iväg på världs cupen i backhoppning i Oslo, Norge. Eurosport har en tillställning, jag är där med de svenska kommentatorerna och blir presenterad för någon polsk ”big shot”, en bra bit över 40. Supertrevlig, de skulle ha någon stor välgörenhetsgala i Polen under sommaren med både backhoppareliten och polska kändisar, han bjöd dit mig, alla. Det kändes stort, så stort, detta var i början av min backhoppningskarriär, så att han var lite väl närgången under kvällen, en klapp där eller satt lite för nära, ja det var bara att svälja tyckte jag då. Tills vi skulle gå till våra rum, då blev det obehagligt, dels skulle han ge mig någon folder eller visit kort från sitt rum, så vi skulle gå inom där…jätteobehagligt, jag hade en klump i magen, jag stannade i dörren, fick vad jag skulle, han försökte med alla möjliga övertalningsförsök att få med mig in, men jag lyckades tillslut, lite otrevligt, men smita iväg. Trodde aldrig han skulle höra av sig gällande välgörenhetseventet. Men efter ca en månad kom inbjudan och jag flög ner till Warszawa för en av de bästa och galnaste veckorna i mitt liv. NHan var jättetrevlig på plats utan några som helst problem, men så fanns ju också hans fru och barn, samt allt folk som känner honom runt om, och vi var på HANS arbetsplats.—

Detta hände för ca 5 år sedan, vi var 4 tjejer som var ute och åt, en av tjejerna får ett sms om en ”hemmafest” hos en av de rikaste männen i Malmö, en av hennes kks var där, så vi blev hämtade med en taxi dit. En fantastisk våning mitt inne i stan, ca 5st äldre män (inkl. ägaren), vår kompis kk och hans kompis, och 3 andra tjejer. Självklart bjöds det på allt och när klockan blivit över midnatt så skulle vi ut till en av nattklubbarna som killen ägde, champagnen och drinkarna flödade, när klubben stängde åkte vi tillbaka till lägenheten, jag hade mest hängt med den ene mannen, tror han var 43 och jag kan tillägga att jag aldrig gillat äldre så för mig var det bara en trevlig konversationspartner. Efter ett tag i lägenheten var jag så pass borta ett tag att vi hamnade i ett av rummen, jag ”nyktrade” dock till i mitten av det som skedde, och började resa mig upp (fullt påklädd fortfarande), jag minns bara, men kom igen, kom igen. Jag skyllde på att jag måste på toa och spy, jag ville bara bort och jag satt där inne säkert i en kvart och bävade för att gå ut. Tillslut kom jag ut och sa att jag måste hem att jag mådde skit. Han ringde efter en taxi till mig och jag trodde allt var över, men han bestämde sig för att följa med, för han bodde åt samma håll. I mitt tillstånd och allt vi fått under kvällen så kände jag mig tvungen att ge något tillbaka, vi hånglade i taxin och han hade sina händer överallt, jag mådde så dåligt över det som hände och jag önskade bara att taxiresan skulle ta slut. Detta var första och sista gpngen i mitt liv jag gjorde något ”för att betala tillbaka”, jag mådde skit ett bra tag och fick ångest pga händelsen, trots att det bara var kyssar och lite tafs, så kändes det hemskt. Mannen hörde av sig flera gånger via sms efter denna kväll, jag svarade bara en kväll att jag var upptagen och sedan svarade jag aldrig me rpå hans sms. – – –

Detta sista hände mig nu bara för ca en månad sedan. Jag blev upphämtad varje dag med sjukhustransfer här i Antalya för att göra min rehab förmitt knä (sammanlagt nästan 1 månads tid). En av förarna som brukade hämta mig som också var delägare i transferfirman var supertrevlig, redan i början ville han att vi skulle träffas och käka frukost innan rehaben, eller ta en kaffe, med en annan förare. Han pratade även om att festa ihop någon helg etc. Allt kändes väldigt trevligt och oskyldigt, vi känner ju inte så många här så jag var ju inte helt negativ till det och han hade träffat både Elle och E när han hämtade upp mig, samt frågade alltid hur de var etc. Hans engelska var inte den bästa, så när han frågade gällande t.ex kaffe elelr dricka en helg om min man inte är sur eller svartsjuk så tänkte jag inte mer på det, sa bara nej, han är inte sådan. Jag tänkte ju hela tiden att E skulle komma med också, men ju längre tiden gick ju mer friheter började han ta sig som att inte dyka upp klockan 10 när han skulle hämta mig, utan fortfarande vara hemma och sova osv, så jag började bli väldigt irriterad och helt enkelt inte alls ville träffa honom privat med E längre. Sista dagen efter min rehab så hoppades jag att det var någon annan som skulle köra mig hem, men det blev han. Vi pratade dock som vanligt i bilen, pratet blev dock på en obekväm nivå från hans sida. Han pratad eom att han mådde dåligt, att han hade kärleksbekymmer etc. Jag var inte bekväm. Sen pratade han om vi skulle dricka i helgen, jag sa att jag precis fått antibiotika utskrivet för en ny inflammation så jag kunde inte dricka på ett tag. Jätteobekväma 30 min hem. Tillslut när vi är utanför entrén hos oss så tror jag att jag slapp allt, men då frågar han hur många dagar jag har kvar på rehab. Jag var ju tvungen att säga att det var idag, han blev typ helt till sig, så han säger att han ska höra av sig på sms, sen när jag ska gå ut så håller han kvar min hand och frågar om han kan få en kyss! What?! Ehh, nej. Han blir skitsur, säger typ knapt hejdå utan nästan slänger mig ut ur bilen (inte ordagrant), nej men gå, hej då. Så kör han iväg. Emre blev skitsur när jag berättade för honom när jag kom hem, men jag kände mig så kränkt i en situation där föraren borde vara proffesionell. Emre ville ringa både honom och sjukhuset, men jag tyckte inte det var lönt, jag menade på att vad kunde de göra, han var ju delägare i firman, så inte precis som om han skulle få sig en tillsägelse eller bli sparkad. – – -

Spelar ingen roll vilken form av trakasserier vi kvinnor blir utsatta för, oberoende på hur vi klär oss, det borde vara helt oacceptabelt i dagens samhälle och vi har alltid rätten att säga NEJ och bli respekterade.

xoxo,

Vicky

Share

Radioprogram-inspelning

För ett tag sedan var jag med på radio. En pratpanel där man tar upp olika saker, frukostradio som kommer på P4 varje söndagsmorgon.
När jag dök upp på inspelning så fick både jag och en av programledarna på Mifforadio en liten chock. Det visade sig nämligen vara Nanc1y, en barndomskompis till mig och vi har typ inte setts på 15år. Alltid kul med lite oväntat…hehe… Förutom Nancy så var Sebastian också on call.

Jag tycker Mifforadio är en väldigt underhållande program som ger svar på många saker man undrar över samtidigt som det är roligt att lyssna på och inte blir tungt.

 

Här har ni mitt avsnitt, jag är på mellan: 12:40-19:40 och däremellan spelas det en låt.  http://urplay.se/program/199332-mifforadio-angest

Ni kan lyssna på deras program online här: Mifforadio Säsong 8

xoxo,

Vicky

Share

Jag Tappar ALLT Mitt Hår :(

Ja, bloggen har varit lidande, jag vet, men jag har tyvärr inte varit i mitt esse, långt ifrån. Det gick så långt att jag bara storgrät förra veckan, dödsångest. Tänk om jag var så sjuk att jag skulle försvinna från denna jorden, inte få vara med min lilla Elle och se henne växa upp, utvecklas och leva livet. Sedan ett tag tillbaka så har jag tappat väldigt mycket hår, först så svepte jag undan det då jag helt enkelt trodde det berodde på ett dåligt frisörjobb här nere i Turkiet. Men allt eftersom, vid varje hårtvätt så kommer det ut handfulla testar och nu senast så märkete jag att jag har ca 1/4 kvar av mitt hår mot vad det var i början av året. Jag har väldigt mycket hår, så kanske för den som inte känner mig så syns det inte, men jag har typ inget hår kvar och vid varje hårtvätt så försvinner det enorma mängder, så även när jag borstar håret, men då inte så att jag märker det lika mycket som vi tvätt.

Vi åkte in till sjukhuset, fick svara på en massa frågor från läkaren, och blev sedan ivägskickad på 14 olika blodprov, detta var i fredags, så i måndags skulle vi komma tillbaka för resultaten.

En del av mina värden ligger lågt, men det värsta är att mitt ferrin i kroppen är superlågt, mitt d-vitamin finns typ inte och även zink-värdet är obefintligt. D-vitaminet är så dåligt att jag har fått 8 normalstora d-vitamin flaskor emd droppar utskrivna där jag ska dricka hela flaskan på en gång, en gång i veckan under de kommande 8 veckorna.

Då jag inte koncentrerat mig på mig själv typ alls, stressat sönder över en hel del saker som dels ökat håravfallet, men även resulterat i små vattenblåse eksem på mina fingrar, så har jag gjort skada på min kropp som kommer ta åratal att återställa, om ens min hårkvalitée och hårtjocklek någonsin kommer återgå till det den var.

I det stora hela var det egentligen inte så allvarligt, jag var ju inte dödssjuk, men jag vill bara påminna speciellt alla nya mammor out there, att ägna sig själv en tanke, lite tid och ta vara på sin egna kropp trots att det är lätt att prioritera bort sig själv. Kärlek till er alla <3

xoxo,

Vicky

Share

MRI-undersökning :/

Efter en förödande smärta, som om knäet skulle gå i två delar vid vissa steg jag tog, så fick det bli ett läkarbesök. Efter en relativt snabb undersökning så blev jag vidareskickad till att göra en MRI-undersökning (dvs en magnetröntgen).

Fick ta av mig allt som hade något metall i sig, så även BH trots att det var mitt vänstra knä som skulle röntgas. Så får man lägga sig i britsen. Knäet blev fixerat i en minitub och så kördes jag in i tuben en bit och fick hörselskydd då själva undersökningen är väldigt högljudd. Tog ca 15 min och det gjorde lite ont av och till, men vet inte om det berodde på själva röntgen eller för att knäet var fixerat rakt och jag inte fick röra på det.

Resultaten kommer inom 24h då ska jag tillbaka och träffa doktorn med bilderna.

xoxo,

Vicky

Share

Dags För En Förändring – Time To Change

wpid-images-6.jpg

Nu ska ni få the full story. När Elle föddes (och redan innan) så ville jag komma i form och bli av med alla graviditetskilona (och mer därtill) så fort som möjligt. 

Och allt började bra. Först så gick ju kilona bort av sig själv. Typ 10kg försvann på ca 1 månad (Jag gick upp 16-17kg i slutändan, men då låg även min startvikt på ca 3kg mer än jag brukar väga). Jag hade ett planerat kejsarsnitt så någon större ansträngning under de första 2 månaderna kunde jag ej göra. Efter ca 1.5 månad körde jag ett C9 program (ja det finns en massa skrivit om det, men jag skrev ett långt inlägg dels vad jag tycker om skriverierna och också om vilka fördelarna är och jag har inget att göra med Forever Living). Med C9 försvann ca 3kg till – nästan 2 kom tillbaka nästan direkt dock- DOCK tycker jag det är ett väldigt bra kicka-igång program, inte bara matmässigt, men när det kommer hur man tänker och inställningen. (HÄR kan ni läsa min utvärdering och resultat).

Så jag var nere på -11kg/12kg (av 17/20kg beroende på hur man vill räkna, så 5-8kg kvar till första målet). 

Vi är nu inne i mitten/slutet av Oktober -16. Där hände det en del småsaker, blev lite resor och annat smått strul i privatlivet som gjorde att min motivation sinade, dvs ett stillastående, villet inte är det värsta, men samtidigt inte bra. Turkiet-semestern mot slutet av November kom och där fick vi börja ta hand om problmen med Es pliktmässiga militärtjänst, som dock då kändes lösbar, men kom med en massa stress och jag är tyvärr en person som inte gör av med en massa kg av stress utan tvärtom. Och bara 2 veckor senare splittrade vårt liv upp helt, en vecka innan julafton (mer om detta HÄR). Och någonstans där gav jag upp, jag HATAR att leva i ett sorts vacuum och då sätter jag hela livet på paus för att det känns enklare + en massa annat strul som jag kanske skriver om när det är löst, vilket inneburit en massa extra stress. Resultatet? +3/4kg.

Nu känns dock det mesta stadigt och jag är OK med vad som måste göras (även om vissa saker är mindre roliga). Mitt mindset är resulttatinriktat och redo att ta tag i livet igen. Därför har bloggandet tyvärr varit dåligt också, då jag helt enkelt inte har orkat. Men jag har så himla mycket kul på gång, så det ska bli kul att dela det med er.

Men iaf redan när jag var hemma i Sverige och Malmö sist så bestämde jag mig att det var dags att ta sig an de dära graviditetskilona. Gjorde upp en plan och beställde det som behövdes och satte ett bra startdatum, efter E’s födelsedag (som var förra fredagen). Så idag kör vi.

Jag behöver snabba resultat, en sakta och stadig viktnedgång är inget för mig, även om det är bättre. Jag blir uttråkad och tycker inte att det är värt mödan när det handlar om 0.3kg eller liknande i veckan. Jag behöver en ordentlig kickstart därefter kan jag byta till något ”lugnare”. Så förra måndagen satte jag igång med en VLCD dvs very low calorie diet – försöker hålla 800kcal eller max 1000kcal per dag.

Jag kör en blandning av olika saker. I grund har Modifast shakes och puddings, Yves Rocher SOS Detox och Defiligne Slimming Key, Forever Living shake, fiber pulver och Forever Therm.

19398535_10156347843299129_2130854891_n19398609_10156347852274129_668160217_n  19427395_10156347843224129_2109320002_n

Inne på vecka 2 nu, veckosammanfattning kommer ikväll.

Xoxo,

Vicky 

Share

När Motivationen Tryter -busy

Min motivation har varit allt annat än på topp dessa senaste 10 dagar. Det händer en hel del mindre roliga saker just nu som jag tar hand om och det verkligen suger energin ur en. Vill inte riktigt gå in på detaljer just nu, men det kommer kanske lite längre fram. Min mamma och moster är ju även här och då blir det väldigt mycket sightseeing och vi är ute väldigt mycket och jag är verkligen helt slutkörd på kvällarna. Trots att jag kanske inte behöver ta hand om ‘elle så mycket under dagarna så sover hon tyvärr fortfarande ”dåligt” under nätterna och vaknar dels för att få mat minst en gång och sedan ett par gånger för att dricka. Jag tycker dock att det har blivit bättre så det är positivt.

Om inte detta vore nog så vaknar jag nästan varje morgon senaste veckan med en molande huvudvärk, som kanske förvinner om jag tar en Ipren, men som tyvärr ofta återkommer även framemot kvällen. Så ja, min motivation är inte på topp just nu, men jag försöker.

 

Share

En Av Min Drömmar Har Gått I Uppfyllelse

Alla har vi drömmar, stora och små. Jag tror inte på att bara ha en dröm i livet, precis som man bör ha delmål, så tycker jag att man ska ha olika drömmar som man kan uppfylla under livets gång. Jag har hitintill lyckats pricka av 2st (4st om vi räknar ”barndomsdrömmar” som åka till USA och sen en dröm som är mer x-rated som jag också hade när jag var yngre), den första var att få en Porsche Cayenne, det tog mig nästan 10 år efter att jag fått mitt körkort. Och nu har jag infriat ännu en dröm som jag haft ”sedan jag var liten”.

Vi har nu skaffat en nanny här nere. Hon kommer 3 gånger i veckan och tar hand om Elle så att jag får tid till att bl.a. blogga, fixa med online-jobb och helt enkelt ha lite tid för mig själv till att göra det jag vill eller måste. Jag har sedan lång innan jag fick barn sagt att ska jag ha barn så ska jag ha en nanny. Min syn på ”nanny” har dock ändrats med tiden för från början skulle jag ha en live-in nanny så att jag slapp ta hand om babyn på nätterna osv. Skulle jag fortfarande vilja ha en live-in? Ja, absolut har vi ett tillräckligt stort boende så är det något som jag fortfarande är positiv till i framtiden. Och NEJ, jag är inte en dålig mamma för att jag vill göra annat och inte bara vill vara med min baby hela tiden. Jag blir uppriktigt arg på personer som gör sådana påhopp. Vi är alla olika och behöver oliak saker i livet och det har inget att göra med att vi älskar våra barn mest i hela världen. En glad mamma är en bättre mamma :)xoxo,

Vicky

Share

Nu Har Jag Fått En Ny Bil

Don’t get me wrong, jag älskar min Porsche Cayenne, men vi behöver ha en bil här nere i Turkiet också. Bensinen här är svindyr och att dels köra ner Cayennen och sedan hålla på att tanka den här nere är inte speciellt ekonomiskt, så min pappa fick i uppdrag att leta upp en ny bil att köpa till mig som han kunde köra ner till mig. Och efter 2 månader hittade han en.  Självklart fick han ganska klara instruktioner om vad det skulle vara.

Så nu hoppas vi att han kan köra ner den de kommande 10 dagarna. Blev en Mercedes C-klass 220cdi.

Ni som undrar varför vi inte köper en här nere, det är för att det läggs på så mycket skatt på bilarna här att vi skulle behöva beta ungefär 2,5 gånger så mycket för samma bil här nere.

xoxo,

Vicky

Share

När Livsgnistan Är Borta…

Som ni sett så har bloggadet varit allt annat än på topp sedan ”beskedet” i december. Samtidigt som jag har ”hållit modet uppe” så var det rent ut sagt som om mattan drogs undan under fötterna, när man var längst upp i skyskrapan, och man hamnade i källaren. Alla planer man hade gjort upp för de kommande 2 åren gick helt plötsligt upp i rök nästan. Nej, inte bara pausade, utan man får helt enkelt början om helt från början när vi är tillbaka.

Trots att allt är ”fantastiskt” och det är uppemot 25 grader ute, så har jag bara varit utloggad. Även om jag på kvällen känt att ”ja, imorgon kör vi” så har morgonen kommit och den lilla gnistan har varit borta. Jag har helt enkelt satt hela mig själv på paus, som om världen står still. På ett sätt är det kanske en depression, ingen djup och direkt förströrande, men dock svårhanterlig i den mån att man ska ta sig ut ur den.

Orken finns verkligen inte, inte till att göra något, varken med mig själv eller med andra. Att skriva ett inlägg har känts som ett maratonlopp som jag inte orkar ta mig till starten på…

MEN… det känns som det vänder nu. Man kommer till en punkt där man inser att nu får det vara nog, livet står nte still och man får göra det bästa av situationen som ligger framför en. Så nu känns det som om jag är på väg tillbaka och då även med ett ordentligt bloggande. Tack alla fina som kikat in här trots de få inläggen, men det blir en bättring och en vidareutveckling är på G. Kärlek till Er Alla!

xoxo,

Vicky

Share