Kategoriarkiv: Privat

Första Långa Tiden Utan Elle

Elle fyller 18 månader imorgon, tänk 1,5år!!! Och om 2 veckor så lämnar vi Turkiet, som om knappa 3 veckor så lämnar jag henne i Sverige och flyger tillbaka hit för att packa samman lägenheten och sedan gör jag och Emre en mindre Europa-road trip på vår väg upp till Sverige. Det är första gången som jag kommer vara ifrån Elle mer än 2 nätter i rad.

Lite spänd är jag allt då jag är så van att vara med henne typ alltid, och bara vi lämnar bort henne till farmor så saknar man henne direkt. Sen undrar jag såklart också hur hon kommer vara då hon är så himla mammig just nu. Jag kommer alltså lämna henne den 27:e Februari och vi är åter i Sverige på kvällen den 9:e Mars, allt som allt lite drygt 10 dagar.

Ska jag vara ärlig så ska det också bli skönt. Även om vi har en massa som ska fixas och vi ska klara av ca 3500km, så ska det bli skönt att få sova några fulla nätter av skönhetsömn och vara så kallat fri från mammarollen rent praktiskt.

Hur länge har ni varit ifrån era små som längst och hur var första gången för er och era små?

xoxo,

Vicky

Share

Inte Ens En Månad Kvar i Turkiet!

Vi är inne i Februari! Februari, tiden springer iväg. Tänk att vi bott nere i Turkiet i över 1 år nu och det bara är knappt en månad kvar på våra 15 månader här innan vi åter flyttar tillbaka fulltid till Sverige och Malmö. Asså tro oss vi har verkligen räknat ner, men nu är det är knappt en månad kvar så känns det nästan skrämmade kort. Och för mig & Elle är det ännu mindre, mindre än 3 veckor! Den 22:e Februari flyger vi nämligen till Sverige, jag gör ett kort stopp innan jag flyger tillbaka den 27e till Antalya för att packa ihop det sista i lägenheten, sedan den 1:a Mars så börjar jag & Emre vår Europa-trip tillbaka till Sverige, vi har ju en av mina bilar här nere så den ska köras tillbaka och då passar vi på att dels vara lite barnfria (första gången för mig sedan Elle föddes mer än 2 nätter i sträck!!!), men även att se lite olika städer på vägen upp. 10 dagar planerar vi att det ska ta innan vi är i Sverige. Kommer skriva ett inlägg om vilka städer vi planerar att besöka och ser såklart supergärna tips från er!

Vad kommer jag sakna här  ifrån då? Ja, först och främst VÄRMEN, det är vinter här nu, men vi har mellan 15-20 grader varje dag och sol! Dock är januari en regnmånad här så har varit en del regn också, men fortfarande varmt. Så det kommer jag att sakna, annars är det nog inget direkt jag kommer sakna härifrån, vilket kanske låter galet, men så är det verkligen, jag och Emre vill verkligen bara tillbaka till Sverige nu och börja vårt liv och vårt planerande igen 🙂

xoxo,

Vicky

Share

Det Här Med Att Man Fuskar På Instagram

Den senaste tiden har man sett en massa inlägg hos våra svenska Influencers på Instagram (och i deras bloggar) gällande fusk på Instagram och då främst i form av att köpa följare. Jag har själv blivit anklagad för att ha köpt följare, något som jag bara skrattar och och tycker är löjligt då jag snart nästan är uppe i 5000 följare, och hade jag köpt så hade jag väl iaf köpt så att jag gått över 10 000 följare-strecket som verkar vara en av de magiska gränserna när det kommer till både samarbets-gränsen för många företag, men även när man kan börja ta mer betalt för samarbeten och inte bara nöja sig med produkter i utbyte (tänk på att vi är skyldiga att skatt för produkter som vi tar emot också gratis – Kissie blev dömd i domstol så sent som idag för att inte ha märkt ut samarbete och sedan innan även av Skatteverket för att inte ha skattat för produkter hon tagit emot). Men det var inte detta inlägget skulle handla om utan om fusk.

Nu när allt detta fuskprat har varit hett på senaste tiden så har jag faktiskt lagt märke till influencersen som jag följer, hur det står till på deras konton. Kommer inte nåmna några namn, men jag har blivit sjukt besviken på flera stycken av mina favoritkonton när jag faktiskt tittat på hur många likes de har per foto i förhållande till följare, men jag ska nämna siffror för er:

Två av mina favoritkonton som verkligen är SUPERFINA (IG 1& 2) och som jag ärligt talat aldrig skulle gissat på att dessa personer köpt följare ser ut som följer:

IG 1: Drygt 17,5k följare med 200-300 likes per foto

IG 2: 20k följare med 300-600 likes per foto

IG 3: 11,5k följare med under 50 likes per foto

Jag jämför dessa konton med mitt eget och jag blir sur, jag ligger på 300-500 likes per foto, vilket är högt, men OK, jag jobbar väldigt hårt på min Instagram just nu, jag gillar väldigt mycket olika foton och är väldigt aktiv med kommentarer på olika profiler, detta har gjort att både mina följare och engagemang på mina foton har ökat väldigt mycket den senaste månaden (eller ja följarna började öka iom min julkalender, men har tappat en hel del av de följarna nu under Januari månad). Men jag blir sur, för den där 10k gränsen är såklart en stor milstolpe (5k milstolpen är så nära inom räckhåll att den inte räknas just nu), 10k gränser gör en till ”stor Instagrammare” i Sverige, den öppnar upp en hel del nya funktioner på IG, och som jag nämnde innan, vissa stora företag har 10k som gräns för att ens fundera på ett ordentligt samarbete, så ja jag blir lite pissed off för folk som ska glida på en räkmacka. Samtidgt kan jag bli sur på företagen som inte har bättre koll och helt enkelt inte kollar vad som händer.

En superstor svensk bloggare har 750k följare med runt 10 000 likes per foto

detta kan jämföras med Kissie/Alexandra Nilsson med sina 270k följare som har exakt samma likes på sina foton.

Och ni som tänker, men köp följare du också om det är så viktigt att komma över de där 10k. Nej, jag vill ha riktigt följare som engagerar sig i mina poster, jag vill inte ha lika många likes med 10k följare som jag har just nu, och sen to be honest, det är inte lika lätt att köpa följare just nu då ämnet är så hett och folk faktiskt tittar med t.ex. hjälpverktyg som Socialblade.

Jag har ett högt mål för 2018, kanske för högt, men det är vad jag kommer jobba emot och det är 10k innan nästa år. @vicktoriamurawska

instagram mom momlife fashionista babyfashion

xoxox,

Vicky

 

Share

Vad Jag Saknar Från Några År Tillbaka

När man blir mamma så förändras livet så himla mycket det kan nog alla som fått barn hålla med om 🙂  Först och främst tidsmässigt, många saker som man hade tid till innan, ja helt plötsligt försvinner den till att helt enkelt göra saker med den lilla. Så nej, det är inte tvärt om att man får en massa tid över när man är mammaledig. På senaste tiden har jag funderat mycket på de olika städerna som jag bott på de senaste 10 åren, en av städerna är Innsbruck där vi varje vecka spenderade ganska många kvällar på stans casino dels för att spela, men även för att umgås för att atmosfären var så mysig. Och lets be honest, ingen klagar på att gå hem med några 100 € extra i fickan.

den öppna delen på casinot i Innsbruck

När jag bodde i Rio de Janeiro, så vet jag helt ärligt inte om det fanns några casinon där, eller om det kanske t.o.m. är förbjudet i landet, MEN jag spelade lite då och då på online casinon, som jag också tyckte var kul. Fördelen med onlinecasinon är enligt mig att man kan spela med väldigt små insättningar, samt om man nyregistrerar sig så får man ofta väldigt bra bonosar och ”gratis pengar”. Casumo är ett onlinecasino som jag gärna testar när jag får tid inom de kommande månaderna, speciellt då de har helt grymma bonusar när man gör en ny registrering, samt även när man gör en första insättning,ska jag vara ärlig så har jag sällan sett så generösa gåvor som man får här. Och som jag sa, gratis pengar är alltid trevlig att få, speciellt när man har en liten här hemma som man jämt och ständigt handlar en massa saker till…hehe..

xoxo,

Vicky

Share

Så Glad Att 2017 Är Över

2017 kan ganska enkelt räknas till ett av de sämsta åren i mitt liv. Det kan låta som en stor överraskning, men så är det verkligen. Har jag gjort en hel del roligt och haft ett bra år? Ja. Att följa Elle när hon blivit större och större har varit fantastiskt, att bo till stor del i Turkiet med ett fantastiskt klimat, men över 25 grader sedan i April och fram till idag den 1:a Januari där vi har 21 grader ute just nu med strålande sol, Ja, det har varit och är fantastiskt, MEN hela detta året har haft en stor skugga över sig i form av att vi egentligen inte vill vara här, att vi är tvugna att bo här, att vi har fått sätta vårt ”riktiga liv” på paus, att vår framtidsplanering har gått helt i kras och att vi  när vi kommer tillbaka i Mars får ”börja om helt från början”.

Förutom detta så blev jag ”lurad” på ca 70 000kr under året då 2:a handslägenheten vi hyrde i Västra Hamnen från min bekant, ja han hade satt sig i en massa ekonomiska trubbel och betalade inte tillbaka min handpenning på 35 000kr, vilket vi hade kunnat ta via Hyresnämnden, men så gick han och tog livet av sig i somras, då han inte haft något i sin ägo så finns inget att ta från hans dödsbo och hans multimiljönär till pappa brydde sig inte ett skit när vi ringde redan innan V levde för att få hjälp att få tillbaka pengarna. Så ja folk är äckliga. Därtill trots att hyresföreningen satt vårt namn på dörren så påstår de att de inte hade godkänt nya andrahandspersoner (lägenheten var uthyrd i andrahand innan oss också), så i slutändan fick vi inte det sista pappret som FK ville ha för att vi skulle få bostadstillägget som vi är berättigade till, 8 månader x5000kr, så där gick vi 40 000kr minus till som vi skulle ha fått. Så ja ekonomiskt var det inget roligt år.

Vi har bråkat mer än ever under detta året. Varför? Ja, när man är irriterad över livssituationen man är i så blir båda enkelt irriterade över saker, så det har varit allt från Elle, hur mycket pengar vi slösar, hur mycket vi reser, oss själva, ja you name it vi har nog haft dagar där vi bråkat om allt och inget bara för att. Helt onödigt, men det är vad detta årets ”dagliga stress” har gjort på oss.

Därtill har det varit ett väldigt ensamt år här nere, då vi inte känner något folk här direkt. Att bli så isolerad socialt, har varit hemskt för mig, även om jag gillar att vara själv och ha egentid, så är de sociala kontakterna och konversationerna man för praktiskt taget dagligen livsviktiga, något som jag lärt mig den hårda vägen detta året. Samtidigt är jag sjukt besviken på praktiskt taget alla mina vänner i Sverige, att ingen under året har flugit ner och besökt oss, trots att vi bor i ett ”paradis resident” och har ett gästrum till förfogande här hemma.

Den ”nya” Mercedesen min pappa köpte och körde ner till mig började ge oss problem typ så fort han lämnat den, så det blivit ett antal besök hos Mercedes här i Antalya; datorn la av (8000kr), alla bromsklossar etc måste bytas (7000kr), två gånger har vi blivit påkörda bakifrån så att stötdämparen har varit tvungen att tas av, några ”stötdmpatploppar” bytas och den lackas om.

I lägenheten så gick en av de automatiska roletterna i sönder, första gånge vi använde det, något vi vick stå för (välkommen till Turkiet) 1000kr, Hela fläkten ramlade ner en natt, så allt glas gick 1000bitar, även här inget vi egentligen kan göra något åt, men det fick vi också stå för att FRANKE skulle komma och sätta på nytt glas (1500kr), fjärrkontrollen till tv:n har gått i sönder så vi måste köpa en ny.

Jag tappar typ 3/4 av mitt hår, troligtvis en eftereffekt av graviditen, men man fick stora tofsar i handen, speciellt när jag duschar. Min kropp slukar både järn och D-vitamin.

Jag pajjade min knä helt, där Akuten här i Turkiet tyckte man skulle göra en snabb titthåls OP för att fixa till menisken, men försäkringen i Sverige tyckte rehab skulle räcka. Visst hjälpte det, men knät gör fortfarande ont i många lägen och minst 5 av 7 dagar tar jag painkillers för att kunna somna. Vill ni höra mer? När min mamma var här på besök andra gången så halkade hon ner för en liten sluttning så hon bröt handleden, så det blev ett par dagar på sjukhuset med en OP för henne här. Sen slutade året med en OP för E’s mamma, då hon ca 10 dagar innan hade gjort en mammografi som visade en knöl som då opererades ut och har skickats till kontroll, så vi får reda på om ca 1 vecka vad det är… Så ja, tack så j*vla mycket 2017 för allt ”trevligt” du gett oss….

Därtill så är jag en person som när jag stressar så istället för att gå ner i vikt så sätts min metabolism på typ 0, så de där 12kg jag gick ner de första 4 månaderna efter Elle föddes…ja, 6 av de har jag fått tillbaka under detta året…

Men för att vi inte ska avsluta på en dålig sida, så ska jag skriva ner de bra sakerna.

Vi bor i ett fantastiskt residens med allt ni kan önska er, pool (ute och inne), bastu, turkisk hamman, ångbastu, stort gym, jaccuzzi, spa, restaurang, stort utomhusområde med grillplats, basket court, lekplats, 24/7 handyman, room service. Vi har haft över 40 grader hela sommaren och över 30 grader i över 7 månaders tid. Elle har varit frisk och glad, utvecklas varje dag och är så himla smart liten flicka.26829826_10157172681184129_532931654_o26854881_10157172675149129_2015791161_o

Jag gjorde en road trip med min pappa som fick oss att ha lite kvalitetstid när han körde ner Mercedesen till oss (jag mötte honom efter 1/3 av vägen). Ungern, Serbien, Bulgarien, Turkiet, ja nästan 3000km gjorde vi ihop.26906090_10157172684524129_1815871584_o

Jag har träffat 2 riktigt fina personer i år som jag tror kommer finnas kvar i vårt liv länge framöver.

Jag fick uppleva Cappadocia med alla sevärdhetena som naturen fixat.26854081_10157172679034129_1531522598_o

Vi var iväg i Pamukkale som var otroligt vackert och breath-taking att uppleva, trots att min mamma halkade ner för en kulle och bröt handleden…

26855260_10157172675844129_1590614845_oVi har haft lyckade Loppis Me Lyx och en del populära nya inslag som förankras!

Men jag är supertaggad för det nya året, massa förändringar och en massa nya möjligheter!     26828494_10157172670334129_2143602883_o 26937413_10157172667189129_1287379798_o

xoxo,

Vicky

Share

Firar Vi Någon Jul i År?

Det må kanske låta som en fjantig fråga, men i vårt fall är det verkligen inte så. Vi är nere i Turkiet här, här firas inte jul, E vet typ inte vad jul är då vi aldrig firat det på riktigt (dvs i Sverige eller Polen). Förra året hade vi ju precis flyttat ner hit och bodde hos hans föräldrar, visst de klädde granen för min skull, och vi tog lite julfoton med lilla Elle, men mer än så var det inte. Jag kände mig t.o.m. så malplacerad att jag öppnade Elle’s julklappar, och mina på vårt rum och hade de inte under granen, för det kändes så fel.

I år är det igen bara E och jag och lilla Elle som nu är 16 månader gammal. Först tänkte jag att vi inte skulle fira alls, vi har ju typ ingen mat, ingen julkänsla, och sen typ varför slösa pengar på julklappar när det ändå inte blir på riktigt?  Men sen vet jag inte vad som hände, men det bara slog mig att jo, vi ska. Jag ska göra så mycket ”juligt” jag kan för matbordet, trots att det mest kommer att bli i bakväg, så bestämde jag att vi skulle gå iväg och köpa en julklapp var, bara något symboliskt att sätta under granen och såklart något för Elle så hon kan få bli glad 🙂

Jag fick min julklapp av mina föräldrar när jag var i Sverige och även Elle, sen fick jag och E pengar. Det osm jag egentligen kunde gett E som julklapp i vanliga fall, gav jag honom ”som vanligt” när jag kom tillbaka från Sverige i tisdags.

Så nu blir det en jul här också, om än i något redigerad och mixad svensk/polsk version 🙂

20161224_201331

Julen 2016, Kemer, Antalya, Turkiet

xoxo,

Vicky

Share

Depression Är En Folksjukdom

22789971_10156875330674129_931381221_oHur tar man sig ur ett djupt svart hål? Runt hela 40% av Sveriges befolkning lider av någon form av depression. Jag är en av de. En gång ville läkarna skriva ut anti-depessiva till mig som jag skulle ta, men jag vill inte börja med några tabletter som jag måste ta dagligen, som kanske resulterar i att jag inte klarar att ta mig ut sängen utan de.

Jag har självfallet inte en djup depression, men jag har haft den ett par år. Ju bättre väder, ju bättre mår jag, men det senaste året har inte varit det bästa och jag har mått ganska skit. I största del handlar det om att jag tappar livslusten till att göra någonting. Jag har noll motivation och skulle helst bara stanna hemma i sängen och slötitta på några serier, inte göra något, inte ta hand om viktiga saker. Jag stänger helt enkelt bara av. Detta är också ett av skälen till att jag bloggat dåligt, för jag har helt enkelt inte haft orken. Ibland kan jag ligga i sängen sent på källen och ha en del inlägg i huvudet, men när jag vaknar så kommer livet ifatt och jag orkar helt enkelt inte. Jag gör dock mitt bästa för att försöka komma ur det, och se ljuset i slutet av tunneln, men ibland fallerar det tyvärr.

xoxo,

Vicky

Share

Hashtagen #MeToo

Oj, vilken uppståndelse det har blivit runt denna hashtag, främst tack vare Facebook, men även på Instagram ser man fler och fler #MeToo i flödet. Att sexuella trakasserier är vanligt i vår värld förstår väl var och en, men jag tror inte att någon av oss förstår att praktiskt taget varje kvinna har varit med om det i större eller mindre måtta.

Jag är i chock hur starka vissa av kvinnorna på mitt Facebook-flöde är och jag blir ledsen av att se hur många som varit med om riktigt hemska saker som man inte hade en aning om, som de nu delat med sig just p.g.a. #MeTooFacebook. Jag har flertalet! vänner och bekanta som skrev om våldtäkter i så låga åldrar som 11 och 14år, hur deras världar slogs sönder och en destruktiv bana började. Mitt hjärta brister för dem, att de haft sådana personer runt om sig i sådana unga år och ingen vuxen som kunde stoppa detta från att hända.

Över till mig, självklart har jag varit med om sexuella trakasserier också, ofta i mindre skala som t.ex. när man varute på diskon, eller i andra länder på gatorna, men det finns tre tillfällen som jag vill dela med mig av just nu, fyra helt olika tillfällen, där ett hände så nyligen som för endast en månad sedan, men vi börjar från början.

Jag är ca 14år och ”jobbar” på en nationell hopptävling på min dåvarande ridklubb MCR. Där finns en kille, äldre för mig då, men gissar på att han var en bit över 20-strecket. Denna kille fällde ofta konstiga kommentarer i stallet och han var lite speciell, men denna dag gick han ett steg längre. Jag stod mellan framhoppningen och tävlingsbanan och helt plötsligt är jag i en chock, kroppen landar i en chock för att man inte vet vad som hänt. Denne Magnus hade kommit fram till mig bakifrån och kört upp en eller två fingarar rakt upp i rumpan på mig. Jag minns att jag efter några sekunder när jag såg att det var han och hade hunnit samla mig började skrika efter honom, det var inga vackra ord som kom ut och det skapade en del uppståndelse, så pass mycket att jag faktiskt fick mig en mindre avsnäsning av en av ridlärarna på plats att så beter man sig inte, jag kände mig kränkt och äcklad, att någon hade gått in så djupt (ordagrant) i min privata sfär, bland allt folk och därtill få en tillsägning för att man reagerade, det kändes hemskt. Jag ahde dock någon som kom till min ”undsättning”, hon minns det säkerligen inte för för henne var det nog ingen big deal, men hon så åt denna ridläraren att så beter man sig inte. Aishling Zetterman, en helt fantastisk kvinna, och då ponnymamma till Alexander. Hon var den som i det ögonblicket gav mig lite värdighet tillbaka. Fler starka kvinnor som hon i vårt samhälle skulle vi må bra av, jag har så mycket respekt för henne och henens söner Alex och Daniel som är helt fantastiska killar. Jag minns inte helt hur denna situationen utvecklade sig iaf, men tror att ridläranen som reagerade som hon gjorde då, pratade med mig om vad som hade hänt och att de skulle ta ett snack med Magnus. – – –

Ca 3 år senare, jag är 17 år och iväg på världs cupen i backhoppning i Oslo, Norge. Eurosport har en tillställning, jag är där med de svenska kommentatorerna och blir presenterad för någon polsk ”big shot”, en bra bit över 40. Supertrevlig, de skulle ha någon stor välgörenhetsgala i Polen under sommaren med både backhoppareliten och polska kändisar, han bjöd dit mig, alla. Det kändes stort, så stort, detta var i början av min backhoppningskarriär, så att han var lite väl närgången under kvällen, en klapp där eller satt lite för nära, ja det var bara att svälja tyckte jag då. Tills vi skulle gå till våra rum, då blev det obehagligt, dels skulle han ge mig någon folder eller visit kort från sitt rum, så vi skulle gå inom där…jätteobehagligt, jag hade en klump i magen, jag stannade i dörren, fick vad jag skulle, han försökte med alla möjliga övertalningsförsök att få med mig in, men jag lyckades tillslut, lite otrevligt, men smita iväg. Trodde aldrig han skulle höra av sig gällande välgörenhetseventet. Men efter ca en månad kom inbjudan och jag flög ner till Warszawa för en av de bästa och galnaste veckorna i mitt liv. NHan var jättetrevlig på plats utan några som helst problem, men så fanns ju också hans fru och barn, samt allt folk som känner honom runt om, och vi var på HANS arbetsplats.—

Detta hände för ca 5 år sedan, vi var 4 tjejer som var ute och åt, en av tjejerna får ett sms om en ”hemmafest” hos en av de rikaste männen i Malmö, en av hennes kks var där, så vi blev hämtade med en taxi dit. En fantastisk våning mitt inne i stan, ca 5st äldre män (inkl. ägaren), vår kompis kk och hans kompis, och 3 andra tjejer. Självklart bjöds det på allt och när klockan blivit över midnatt så skulle vi ut till en av nattklubbarna som killen ägde, champagnen och drinkarna flödade, när klubben stängde åkte vi tillbaka till lägenheten, jag hade mest hängt med den ene mannen, tror han var 43 och jag kan tillägga att jag aldrig gillat äldre så för mig var det bara en trevlig konversationspartner. Efter ett tag i lägenheten var jag så pass borta ett tag att vi hamnade i ett av rummen, jag ”nyktrade” dock till i mitten av det som skedde, och började resa mig upp (fullt påklädd fortfarande), jag minns bara, men kom igen, kom igen. Jag skyllde på att jag måste på toa och spy, jag ville bara bort och jag satt där inne säkert i en kvart och bävade för att gå ut. Tillslut kom jag ut och sa att jag måste hem att jag mådde skit. Han ringde efter en taxi till mig och jag trodde allt var över, men han bestämde sig för att följa med, för han bodde åt samma håll. I mitt tillstånd och allt vi fått under kvällen så kände jag mig tvungen att ge något tillbaka, vi hånglade i taxin och han hade sina händer överallt, jag mådde så dåligt över det som hände och jag önskade bara att taxiresan skulle ta slut. Detta var första och sista gpngen i mitt liv jag gjorde något ”för att betala tillbaka”, jag mådde skit ett bra tag och fick ångest pga händelsen, trots att det bara var kyssar och lite tafs, så kändes det hemskt. Mannen hörde av sig flera gånger via sms efter denna kväll, jag svarade bara en kväll att jag var upptagen och sedan svarade jag aldrig me rpå hans sms. – – –

Detta sista hände mig nu bara för ca en månad sedan. Jag blev upphämtad varje dag med sjukhustransfer här i Antalya för att göra min rehab förmitt knä (sammanlagt nästan 1 månads tid). En av förarna som brukade hämta mig som också var delägare i transferfirman var supertrevlig, redan i början ville han att vi skulle träffas och käka frukost innan rehaben, eller ta en kaffe, med en annan förare. Han pratade även om att festa ihop någon helg etc. Allt kändes väldigt trevligt och oskyldigt, vi känner ju inte så många här så jag var ju inte helt negativ till det och han hade träffat både Elle och E när han hämtade upp mig, samt frågade alltid hur de var etc. Hans engelska var inte den bästa, så när han frågade gällande t.ex kaffe elelr dricka en helg om min man inte är sur eller svartsjuk så tänkte jag inte mer på det, sa bara nej, han är inte sådan. Jag tänkte ju hela tiden att E skulle komma med också, men ju längre tiden gick ju mer friheter började han ta sig som att inte dyka upp klockan 10 när han skulle hämta mig, utan fortfarande vara hemma och sova osv, så jag började bli väldigt irriterad och helt enkelt inte alls ville träffa honom privat med E längre. Sista dagen efter min rehab så hoppades jag att det var någon annan som skulle köra mig hem, men det blev han. Vi pratade dock som vanligt i bilen, pratet blev dock på en obekväm nivå från hans sida. Han pratad eom att han mådde dåligt, att han hade kärleksbekymmer etc. Jag var inte bekväm. Sen pratade han om vi skulle dricka i helgen, jag sa att jag precis fått antibiotika utskrivet för en ny inflammation så jag kunde inte dricka på ett tag. Jätteobekväma 30 min hem. Tillslut när vi är utanför entrén hos oss så tror jag att jag slapp allt, men då frågar han hur många dagar jag har kvar på rehab. Jag var ju tvungen att säga att det var idag, han blev typ helt till sig, så han säger att han ska höra av sig på sms, sen när jag ska gå ut så håller han kvar min hand och frågar om han kan få en kyss! What?! Ehh, nej. Han blir skitsur, säger typ knapt hejdå utan nästan slänger mig ut ur bilen (inte ordagrant), nej men gå, hej då. Så kör han iväg. Emre blev skitsur när jag berättade för honom när jag kom hem, men jag kände mig så kränkt i en situation där föraren borde vara proffesionell. Emre ville ringa både honom och sjukhuset, men jag tyckte inte det var lönt, jag menade på att vad kunde de göra, han var ju delägare i firman, så inte precis som om han skulle få sig en tillsägelse eller bli sparkad. – – –

Spelar ingen roll vilken form av trakasserier vi kvinnor blir utsatta för, oberoende på hur vi klär oss, det borde vara helt oacceptabelt i dagens samhälle och vi har alltid rätten att säga NEJ och bli respekterade.

xoxo,

Vicky

Share

Radioprogram-inspelning

För ett tag sedan var jag med på radio. En pratpanel där man tar upp olika saker, frukostradio som kommer på P4 varje söndagsmorgon.
När jag dök upp på inspelning så fick både jag och en av programledarna på Mifforadio en liten chock. Det visade sig nämligen vara Nanc1y, en barndomskompis till mig och vi har typ inte setts på 15år. Alltid kul med lite oväntat…hehe… Förutom Nancy så var Sebastian också on call.

Jag tycker Mifforadio är en väldigt underhållande program som ger svar på många saker man undrar över samtidigt som det är roligt att lyssna på och inte blir tungt.

 

Här har ni mitt avsnitt, jag är på mellan: 12:40-19:40 och däremellan spelas det en låt.  http://urplay.se/program/199332-mifforadio-angest

Ni kan lyssna på deras program online här: Mifforadio Säsong 8

xoxo,

Vicky

Share

Jag Tappar ALLT Mitt Hår :(

Ja, bloggen har varit lidande, jag vet, men jag har tyvärr inte varit i mitt esse, långt ifrån. Det gick så långt att jag bara storgrät förra veckan, dödsångest. Tänk om jag var så sjuk att jag skulle försvinna från denna jorden, inte få vara med min lilla Elle och se henne växa upp, utvecklas och leva livet. Sedan ett tag tillbaka så har jag tappat väldigt mycket hår, först så svepte jag undan det då jag helt enkelt trodde det berodde på ett dåligt frisörjobb här nere i Turkiet. Men allt eftersom, vid varje hårtvätt så kommer det ut handfulla testar och nu senast så märkete jag att jag har ca 1/4 kvar av mitt hår mot vad det var i början av året. Jag har väldigt mycket hår, så kanske för den som inte känner mig så syns det inte, men jag har typ inget hår kvar och vid varje hårtvätt så försvinner det enorma mängder, så även när jag borstar håret, men då inte så att jag märker det lika mycket som vi tvätt.

Vi åkte in till sjukhuset, fick svara på en massa frågor från läkaren, och blev sedan ivägskickad på 14 olika blodprov, detta var i fredags, så i måndags skulle vi komma tillbaka för resultaten.

En del av mina värden ligger lågt, men det värsta är att mitt ferrin i kroppen är superlågt, mitt d-vitamin finns typ inte och även zink-värdet är obefintligt. D-vitaminet är så dåligt att jag har fått 8 normalstora d-vitamin flaskor emd droppar utskrivna där jag ska dricka hela flaskan på en gång, en gång i veckan under de kommande 8 veckorna.

Då jag inte koncentrerat mig på mig själv typ alls, stressat sönder över en hel del saker som dels ökat håravfallet, men även resulterat i små vattenblåse eksem på mina fingrar, så har jag gjort skada på min kropp som kommer ta åratal att återställa, om ens min hårkvalitée och hårtjocklek någonsin kommer återgå till det den var.

I det stora hela var det egentligen inte så allvarligt, jag var ju inte dödssjuk, men jag vill bara påminna speciellt alla nya mammor out there, att ägna sig själv en tanke, lite tid och ta vara på sin egna kropp trots att det är lätt att prioritera bort sig själv. Kärlek till er alla <3

xoxo,

Vicky

Share