Kategoriarkiv: Kejsarsnitt/Förlossning

Förlossningsberättelse, Kejsarsnitt – del 3

Del 1 hittar ni HÄR – – – Del 2 hittar ni HÄR

skynket har alltså åkt upp, något som jag helst inte ville, men det gick ju tyvärr inte i Sverige och monitorn fungerar inte, så jag kan inte se vad som händer heller.     sitter bredvid mig och håller mig i handen. Läkaren tar pincetten och nyper mig på magen. Jag minns faktiskt inte om jag ”kände något” eller om det inte kändes alls, han nyper på olika ställen och frågar om det känns/gör ont. Varför jag säger att jag inte minns är för att när man är under bedövning så känner man att något händer ”där”, men man känner inte exakt vad eller var och det gör absolut inte ont, eller ger någon känsla på det sättet. Väldigt svårt att förklara innan man varit med om det för hur kan något kännas som inte känns?! Iaf så hade bedövningen tagit. Perfekt säger läkaren, då snittar vi. Först klipper de upp mina sjukhustrosor, jag minns att det kändes när de drog bort de under rumpan (ännu en gång, superkonstig känsla).

När jag träffade förlossningsläkaren Annie Lööf nere i mitt BB-rum så klämde hon på magen, jag sa till henne att man sagt till mig efter TUL och mätningarna 2-3 veckor innan att man trodde att skulle jag gå fulla veckor så skulle Elle väga runt 3200g, och att vid KS-datumet så gissade man på runt 2700-2800g. Annie tittade på mig och sa att det tyckte hon var helt fel och att efter hennes ögonmått på magen så gissar hon på runt 3500-3600g, jag var förvånad för jag trodde att det skulle komma ut en ”liten” bebis med svenska mått mätt. Nästa sak jag glömde skriva var att när jag kom in i OP-salen så tittade sköterskorna på mina naglar, jag hade Shellac, men då jag tappat/brutit av 3 naglar så var det OK, då de kunde hålla koll på nagelplattan där, annars hade de fått ta bort Shellacen, för de måste ha koll under operationen och bl.a. kollar man på nagelplattorna på hur patienten mår och till glömde jag nämna för er att ganska snart efter att bedövningen var lagd så började man känna en värme som steg genom benen.  Jag minns att jag inte vågade testa om jag kunde röra på benen och fötterna, jag vet inte varför, men jag vågade inte. Och där kom ännu en gång tankarna tillbaka att ”tänk om jag inte kommer att kunna att röra mina ben igen, tänk om bedövningen inte släpper efteråt?”.

Tillbaka till nutid: Dessa tankarna försvinner direkt där pincetten är igång och när läkaren Annie Lööf tittar över skynket, ler och säger ”nu sätter vi igång”. Även om jag vet att det inte kommer att kännas så tittar jag på monitorerna som tar puls och mina värden, jag är nervös för att det ska kännas i alla fall, vilket det såklart inte gör. OP-personalen pratar inte så mycket med mig under tiden nu, jag hör Annie Lööf prata med den andra läkaren om vad de gör, tror de nämner vilket ”lager” de skär igenom nu. Helt plötsligt känner jag hur de typ drar och sliter inne i magen på mig, tänk er typ en dragkamp inne i ens kropp, det är Annie’s och den andra läkarens händer. Ännu en gång, nej det gör inte ont eller är obehaglit, det är bara en konstig känsla, jättekonstig och så kommer ett bebisskrik ”oj, säger Annie hon skriker redan innan hon är ute”. Kort där efter är hon ute, ”hon är ute, en frisk liten flicka”, jag blir tårögd, vet inte om någon tår faller nerför min kind,  jag är alldeles för uppspelt och exalterad över att att hon är här, och frisk. För även om jag personigen tycker att kejsarsnitt är det säkraste sättet både för mamma och baby att födas, så blir man itutad så mycket rent ut sagt skit, att babyn inte kommer andas och behöva andningshjälp etc.  så just i de få sekunderna då man vet att nu kommer hon ut så är man orlig, man vill höra ett gråt, även om man blir tillsagd att det inte alls är ovanligt eller farligt att babyn måste tas ut och bli tömd på det sista fostervattnet för att kunna andas, så är man ändå orolig. Elle är alltså ute, hon gråter lite, men slutar ganska fort, jag blir tillfrågad om jag vill få henne på bröstet direkt lite innan hon ska vägas, det vill jag såklart. Hon blir lagd på mitt bröst, hon har en massa fosterfett på sig, men hon är inte blodig och ”äcklig”. Ja, jag använder äcklig då när man ser födslar på film etc så är inte bebisarna så ”fräscha”, sen bryr man sig kanske inte om det när ens egen bebis precis kommit ut, men jag vet att jag tänkte på det när hon blev lagd på mig, att hon var fin och ”oblodig” bara en massa gult fosterfett och en liten kalufs på huvudet, precis som jag hade när jag föddes även om min var svart och typ dubbelt så stor som hennes. Tror inte hon ligger där länge, hon gråter iaf inte, jag tror att det enda vi säger till henne är ”hej, hej flickan, så fin du är”, sköterskorna frågar om de kan ta henne för att ta ut henne i andra rummet för vägning och navelsträngsklippning och att hon kommer tillbaka en stund till mig efter det.17351243_10213026334241484_1581695137_n

E följer med de till rummet bredvid. Jag vet inte exakt vad som händer i det andra rummet, någon berättar att hon väger 3680g, Annie Lööf var väldigt nära med sin gissning :) Vet inte om jag får reda på hur lång hon är där. E bestämmer sig för att klippa navelsträngen, Jonas fotar allt som händer. Till E‘s förvåning så blir han inte illamående eller svimfärdig, det är som det mest naturliga ever att göra, lätt som en plätt, a piece of cake. Strax är Elle tillbaka hos mig och E är stolt och berättar att han klippte navelsträngen precis som jag ville att han skulle göra.

17352614_10213026334281485_1661562554_nJag får hålla Elle i en liten stund till , vi får höra hur perfekt och frisk hon är och sen vill de ta henne och E och bege sig iväg och jag ska sys ihop. Detta är lite dimmigt för mig, jag vet inte om jag började sys ihop direkt efter att Elle kom ut eller först när både E och hon kördes iväg till vårt BB-rum, men vad jag ser på fotona så höll E henne när hon kom tillbaka, d.v.s. jag fick aldrig tillbaka henne efter vägning, kanske eftersom jag började sys ihop direkt efter att de tagit henne ifrån mig. Under tiden jag sys ihop är jag superlugn, glad, Annie Lööf berättar om hur hon helst syr ihop ett snitt för den andra läkaren för bästa resultat. Runt klockan 13 är det klart, ihopsytt och färdigt. Jag minns att jag tyckte att just att sy ihop tog lång tid, medan att snitta upp och få ut Elle bara tog någon minut då hon föddes 12.08 och om jag inte minns fel så kom Annie Lööf in i OP-salen 11.55.17392066_10213026334841499_503659217_n

Annie Lööf och den andra läkaren tackar för sig, säger att allt gick helt fantastiskt, att jag bara blödde 200 (ml?) vilken är jättelite och att en normal KS-blödning ligger på runt 800 (ml?). att jag hade enormt starka vävnader och magmuskler så att hon och den andra läkaren fick typ kämpa, dra och slita innuti mig, att det var jobbigt för de, men väldigt bra för mig. Sen går de.

Jag blir utkörd ur OP-salen och där utanför ska jag få byta säng. Jag minns att jag för första gången nu vågar försöka röra på mina ben. Läskigt. Superläskigt, för jag försöker, men inget händer. Tankarna som flyger genom huvudet i detta ögonblick är inte snälla. Hutlösa. Paralys, tänk så kommer jag aldrig kunna röra benen igen, men det som är värst är känslan, att din kropp inte lyder dig, att du gör något, men det händer inte. Paniken växer och växer inom mig, trots att jag typ har ett leende på läpparna och låtsas som om allt är som det ska. Classic me, jag hade inte förväntat mig något annat. Jag vill skrika, men jag vet att jag måste prata ner mig själv, det är ju bedövning, den kommer avta…eller kommer den? Sköterskorna som kört ut mig tar fram en ”lyftkran” vi ska nämligen byta från OP-sängen till uppvak sängen. Denna ”flygturen” var superrolig, vet inte varför, men det var en supercool känsla, kanske berodde det på att jag var paralyserad från brösten och ner, men kul var det och alldeles för kort, något jag sa till sköterskorna också ;)

Jag kommer till uppvak och jag säger till sköterskan om att jag vill ha min bedövning intravenöst (något jag redan skrev i mitt förlossningsbrev) då min mage är superkänslig för piller och det sista jag vill göra är att börja kräkas just efter ett KS (och ska jag vara ärlig så ville jag inte ha någon ”jämn” smärtlindring, jag vill få den snabbt och hårt och inte ha ont alls). Utan någon motsägning får jag som jag vill, jag ber även om jag kan få något att dricka, jag är urtörstig. Sköterskan tittar lite snett på mig coh säger attd e egentligen inte vill ge något, men att jag kan få lite. Saften smakar gudomligt. Hon tittar och klämmer på min mage. Jag känner ingenting och allt ser bra ut. Jag ligger vid fönstret och har utsikt över Pildammarna, med mobilen i ena handen.

wpid-wp-image-1445864074jpg.jpegE skickar ett foto på sig själv och Elle, Gud vad jag vill vara där, men samtidigt känns det skönt att få ta in allt som hänt, på något sätt som om det inte har hänt än, man förstår liksom inte riktigt. Under de 2h jag ligger där på observtion så kommer olika sköterskor in ett par gånger för att kolla på mitt snitt och klämma och känna. De är förvånade över känslan, tydligen så brukar det inte kännas ”så bra” kändes tydligen inte alls som om där var ett KS gjort bara 1-2h innan. Flera gånger testar jag även mina fötter, något som även sköterskorna frågar om varje gång. Tror första gången jag kände att jag kunde röra tårna minimalt var efter drygt 1h och satan vad jag kämpade för att det skulle gå mer, men ikke. Efter 2h kan jag dock lyfta benen minimalt vilket är tillräckligt för att jag ska bli godkänd för att lämna observation och äntligen är dags för mig att bli körd till mitt rum. Jag blir körd in. E sitter med Elle och jag får min lilla prinsessa i min famn <3

17409934_10213026335081505_21506797_n

Sista delen som kommer handla om tiden på sjukhuset ska jag försöka få ihop under första delen av den kommande veckan!

xoxo,

Vicky

Share

Förlossningsberättelse – Kejsarsnitt – Del 2

IMG_5600Första delen kan ni läsa HÄR

Vi blir alltså inkörda i OP-salen. Jag ligger ner, där finns en del folk, minns inte exakt hur många, men kanske 7st. En efter en presenterar de sig, jag som är helt värdelös på namn glömmer det ungefär lika fort som nästa person hinner fram. Jag får veta att läkarna inte är på plats än, att de kommer först när bedövningen, spinalen (ej epidural som många kallar det för, det får man inte under ett kejsarsnitt). Narkosläkaren kommer och presenterar sig och berättar hur det kommer gå till när jag får bedövningen/spinalen. Jag ska sitta på kanten av sängen och kuta rygg så mycket som möjligt ner mot sjuksköterskan Jonas som kommer hålla mig om axlarna, först ska han lägga lokalbedövningen och sedan efter några minuter så ska jag få själva spinalen. Jag frågar om det gör ont, får till svar att det känns som ett stick. Nu har kärleksmelodierna kommit igång, Jonas sjunger lite och undrar om vi gillar musiken, stämmningen är väldigt avslappnad. Vi pratar lite, jag säger att jag vill att E ska klippa navelsträngen, han säger att han inte är säker än. E blir tillfrågad hur han mår och om han tror att han kommer att svimma. ”Don’t think so” säger han, ”then I can go out”. Han blir dock tillsagd att så fort han känner sig konstig så ska han säga till, inte gå ut utan säga till då det kan gå fort och de vill inte att han ska ramla och kanske slå huvudet så att de får sy honom också, något som tydligen hänt vid flera tillfällen med blivande pappor.

Sen får jag ett tråkigt besked, då jag påminner om att jag ville se hela förloppet och att vi kommit överens om detta med läkaren. TV-monitorerna fungerar inte… De har tekniker som jobbar på det, men de tror tyvärr inte att det blir fixat innan det är dags. Detta innebär också att när lillan blir uttagen för vägning och undersökning i rummet bredvid, så kommer jag inte heller kunna följa detta (detta är vad alla KS-mödrar får, när man tar ut bebisen i rummet bredvid så kan den nyblivna mamman se vad som händer på en tv-skärm innan hon får tillbaka bebisen en liten stund). Jag blir lite ledsen och besviken här, men är så uppspelt över vad som ska hända och nervositeten börjar växa också, så jag hinner inte fokusera på denna detalj speciellt länge för det är nu nämligen dags att börja lägga bedövingen. Där emellan säger dock Jonas att han kommer ta en massa foton åt oss så det är bara att ge honom mobil/kamera. Jag får också ännu en gång reda på vad som händer, hur jag ska göra och vad jag kommer känna, att när behövningen är lagd så kommer jag känna att det kommer komma en värme nerifrån upp i mina ben och sakta kommer de domna av. Jag är lite orolig här, vet inte varför, men det känns läskigt att benen kommer domna av, att jag inte kommer att känna de typ och inte kunna röra på de. Tänk så går något fel? Tänk så kommer inte känseln tillbaka? Ja, det är helt tokiga tankar, men det flöt runt i mitt huvud ett tag, men nu intar jag position på sängen för bedövningen,  jag har ett täcke över benen och får en kudde att lägga på benen också, nu kör vi! 14518649_10211239184563859_276966737_nJag kutar rygg och hänger tungt (inte det lättaste med en stor bula där framme), Jonas håller mig med ett stadigt tryck om axlarna ”då kommer sticket”. Piece of cake, kändes inte alls. Men i min uppspelthet så missade jag helt när läkaren berättade att jag tydligen skulle få lokalbedövning först och sedan skulle spinalen läggas, eller så glömde jag bort det, ”vi väntar 2 minuter så lägger vi spinalen”. Nu hänger Jonas väldigt tungt över mina axlar och så kommer spinalen, jag känner när nålen går in, det är inte farligt, men sen AJ SOM FAN, känns som någon gröper i ryggnerverna på en och det gör ont, men går väldigt snabbt så är sprutan ute… puuuh...trodde jag, spinalen träffade inte rätt så läkaren måste försöka igen (detta är vanligt att man måste in och lägga spinalen flera gånger för att det tydligen är svårt att komma in i rätt position). Denna gång gör det on så att jag tror jag ska svimma, jag skriker till, E står inte ut med att se hur ont det gör så han måste lämna rummet efter detta försöket, Jonas går med honom ut, tror jag, E blir tillsagd att lägga sig på golvet och sätta upp benen på en stol, han får vatten. Varför jag inte vet om Jonas följde med ut eller inte är för att han tog foton på en liggande E (annars hade jag nog inte fått reda på det…haha…).14509226_10211239184443856_1141460199_n

Tillbaka till spinalen, andra försöket lyckades inte heller...usch… Enda fördelen med detta är att jag helt glömt bort katetern, som om den inte finns, så kör vi ännu en gång, jag skiftar position lite, blir tillsagt att kuta ryggen ännu mer, ta ett jättedjupt andetag och falla så tungt ner så möjligt samtidigt som Jonas hänger på mina axlar med vad som känns som 200kg. Det sticker till, som en elstöt som går genom kroppen. Spinalen träffade rätt, bedövningen är satt och nu ringer man efter läkaren Annie Lööf. Jag ligger på sängen, får nu lite vaselin till på läpparna, får en tryckmätare påsatt på armen, dropp (tror jag), syremätarepå fingret och så syrgas in i nästan. Jag börjar nästan direkt efter att spinalen är satt känna mig jättekonstig, jag känner till denna känslan, jag kommer att svimma, jag säger det till Jonas eller läkaren, jag minns inte vem, E är bredvid mig och håller mig i handen, Jonas ger mig extra syrgas, tydligen så kan dett hända efter bedövningen också, vissa personer kräks, jag får en kall handduk baddad i pannan (tror jag). Jag tror att jag är lite halvborta där en liten stund, under denna tid kommer läkarna in, känns som de pratar lite i en dimma ”ja, hon håller på att svimma, reaktion, blek, blodet försvunnit ur huvudet” lite ett töcken för mig, men så börjar jag känna mig bättre, blodet börjar åter komma upp i huvudet och jag börjar få färg. Annie Lööf kommer och säger hej och en annan yngre läkare presenterar sig, han ska assistera Annie Lööf. Tydligen har det nu tagit någon minut sedan bedövningen lagts, så den assisterade läkaren säger att han ska testa om bedövningen tagit. Han kommer använda en pincett och nypa mig på olika partier på magen. Innan dess hängs skynket upp, så nu ser jag inget längre mer än läkarnas huvuden.IMG_5601

Fortsättning följer…

xoxo,

Vicky

Share

Förlossningsberättelse – Kejsarsnitt

Då var det äntligen dags för min förlossningsberättelse. Ganska exakt 7 veckor efter att Elle föddes. Trodde verkligen jag skulle få ihop den tidigare, men helt ärligt så har jag inte direkt haft tiden för det och på ett sätt tycker jag det är lite synd då jag säkerligen glömt lite saker som hade kommit med annars.

Vi börjar med kvällen innan. Jag duschade, men den där äckliga desinficerade svampen över hela kroppen. Tvättade håret – med mitt eget schampoo och balsam, vägrade använda det där man fick på sjukhuset, t.o.m. BM sa att det var frivilligt. Händerna kändes som svinto av det där desinficerande medlet på svampen. Åt en frukt runt 22 på kvällen, sedan var det fasta som gällde, men vi gick också och la oss, så det var inga problem.

14466883_10155304975724129_413279120_oVi vaknade 6 på morgonen, jag duschade igen med en desinficerande svamp, tvättade ej håret, kändes helt onödigt inte precis som de ska vara där uppe och grejja. Vi tog en taxi in till BB, skulle infinna oss klockan 7, trots att jag var nr.2 i kön för det planerade kejsarsnittet.

Vi blev visade till mitt rum som jag skulle dela med en annan mamma som redan var på plats. Där stod en sån där plastkorg/vagga som vår bebis skulle ligga i, en handduk/filt och en mössa. I skåpet där jag skulle hänga in mina saker och låsa in de fanns ett paket blöjor och sedan megabindor och ”sjukhustrosor” till mig. Jätteobekvämt kändes det att komma in där 7 på morgonen när både mamma och bebis sover och så ska man packa upp sina saker och byta om till sjukhus”klänningen” och trosorna. BH:n behöll jag på. Sköterskan lämnade oss och sa att hon skulle komma tillbaka om ett tag, men innan hon gick lämnade jag mitt förlossningsbrev till henne, superbra sak att göra tycker jag, ska skriva mer om det i ett inlägg under veckan. Strax efter 8 på morgonen kom läkaren som skulle operera mig in, Annie Lööf, supertrevlig. Hon frågade om jag hade några frågor, vi gick igenom var snittet skulle läggas och så tog hon upp saker som jag skivit i mitt förlossningsbrev om vad jag önskade uner själva förlossningen. Bl.a. ville jag se allt, dvs jag ville ej ha något skynke. Detta berättade hon att de tyvärr inte kunde göra i Sverige då det inte blir tillräckligt sterilt, men att om jag verkligen ville se hela proceduren så har de tv-aparater som de kan titta på under tiden de opererar, så de kunde ställa in de så att jag kunde se allt under hela tiden vilket jag tyckte lät jättebra. Hon förklarade att man iaf får följa när bebisen tas ut i det andra rummet och vägs etc. via monitorerna, så hon försäkrade sig om att det inte var denna ”procedur” jag menade, men nej, jag ville se ALLT från snitt till slut. Jättetrevligt och givande samtal och jag var verkligen glad och lycklig när hon lämnat rummet.

14488845_10155304972554129_1314146276_oStrax därefter kom sköterskorna tillbaka, att sitta där och vänta för ingenting i över en timme kändes helt onödigt, hade kunnat sova under tiden hemma istället. När de kom tillbaka fick jag knähöga strumpor att sätta på mig och ett armband med mitt personnr. och en scan och de sa att nr.1 skulle åka in på OP snart, så det var inte så lång tid kvar tills det blev dags för oss sedan om allt gick som planerat. Jag hade både skrivit i mitt brev och fått en notis från narkosläkren att jag ville ha katetern isatt efter bedövningen var lagd uppe på OP, detta kommenterade de båda sköterskorna och frågade om jag var säker. Jag sa att katetern är det som jag oroar mig mest över egentligen och de sa till mig att de föreslår att vi sätter in den här nere i rummet, de sa att många blivande mammor ångrar sig efteråt att de valde att få den isatt först på OP då det finns så mycket folk där uppe och där ska man ligga och ”fläka upp sig”, samtidigt som 9 personer finns i rummet och man har ”strålkastarna” på sig som är väldigt ljusa. Samtidgt sa de att obehagskänslan är samma även efter bedövning så att det egentligen nite gör någon skillnad rent känslomässigt var man får den. Jag sa att jag inte brydde mig om folket (jag menar jag ska väl ändå fläka upp mig där uppe och sen är jag inte känslig för sådant när det är ”i rätt sammanhang”), men de fortsatte trycka på att  det är bättre här nere och att allt går snabbare då och att som sagt det jag oroade mig över, dvs obehagskänslan, var samma iaf. Så jag gav med mig och så, jaja, men gör det här då. E var kvar med mig när katetern skulle sättas i, men när de började köra in den och han såg hur obehagligt det var för mig och min reaktion i ansiktet så var han tvungen att gå ut. Jag ska vara ärlig, katetern var hemsk att få i, men från den positiva sidan sett så gick det väldigt fort. Det som var värst var efteråt. Känslan av att ha den inne i urinröret är makaber. Tänk er att ha en superkraftig urinvägsinfektion hela tiden och det enda man vill göra är att gå iväg till taletten och sätta sig på toastolen och kissa, MEN det kan/får man inte. Man har ju en påse och katetern i och man ska väl inte gå runt med den heller. Klockan var 08.40…obehagskänslan avtog inte och klockan blev 9, 10, 11 kom sköterskan in och sa att de tyvärr fick in ett akut KS, så det drog ut på tiden, men att nr.1 nu höll på att avslutas, så snart skulle det bli min tur, om det inte dök upp något mer….Under hela denna tid känner jag ingen nervositet, som om detta inte händer mig, som om inget ovanligt ska hända, jag är bara uttråkad…och irriterad.

14424195_10155304975579129_358324784_oVille slita ut den j*vla katetern, ångar så att jag lät de sätta i den då den plågat mig så och nu vet jag fortfarande nte hur länge till den kommer vara i…klockan 11.40 kommer sköterskorna in igen och nu är det dags att köra upp mig. E får köra efter med ”bebisvaggan”, jag körs genom korridor och sedan i en hiss en våning upp. När jag kommer upp i rummet innan OP får jag först träffa sjuksköterskan Jonas som ska vara med under förlossningen. En fantastisk människa som det första han gör är att ”make fun off” min satinklädda kudde som jag har med mig, han lättar upp den lite spända stämningen från början, frågar om jag vill ha någon speciell musik under tiden, oj musik det hade jag helt glömt bort. Han undrar om love songs funkar..haha..  Allt funkar så länge jag slipper hårdrock säger jag :D Jag får en sexig mössa att ta på mig, jag får ta av min BH och jag får även vaselin att sätta på läpparna. E får också en mössa och en rock att sätta på sig. Vi blir inkörda till OP-rummet och nu börjar jag bli nervös, jag känner det i magen, men fortfarande irriterar den j*vla katetern mig mest och jag ångrar så att jag lät de sätta i den nere i rummet ”note-to-self” – NEVER AGIN – inför nästa baby.

Fortsättning kommer under de närmsta dagarna.

xoxo,

Vicky

Share

BB-väskan; Min Lista & Utvärdering

Det har gått 5 veckor sedan min förlossning nu och jag har inte publicerat min förlossningsväska. Tycker det är jättebra att jag gör det nu där jag även kan ge mina synpunkter på allt. Jag hade ett planerat kejsarsnitt, skulle befinna mig på BB kl.07.00 på måndag och jag blev hemskickad onsdag kl. 16.00, så två nätter låg jag inne.

Vilken lista har jag då tittat på?

Jag hade lite saker att gå på, det första så ville jag inte ha en allmän lista som ligger ute för alla. Dessa listor är nästintill alltid för långa och onödiga. Jag tog Emma’s (På Smällen) lista, hennes lista inför hennes andra barn, då hon i det läget visste vad som var helt onödigt i hennes första lista och hade erfarenhet av upplevelsen sedan innan. Nedan är Emma’s lista med hennes kommentarer i snedstil, och under min utvärdering där sådan behövs.

1. Toapapperta med två rullar som är extra mjuka och extra mycket papper på rullen

2. Shampoo, balsam, tvål, deo, tandborste, tandkräm – efter förlossningen är det såååå skönt att få duscha med något som man tycker om. Unna dig gärna det lilla extra här, men helst något som är skonsamt för bebis, typ parfymfritt eller något som inte luktar så starkt. 

UtVärdering: L’Occitane Almond Shower Oil tog jag med mig och det var superskönt att dusha, dock tvättade jag ej håret dels för att det skulle kännas jobbigt, dels för att jag ville tillbaka till min bebis och även därför att iaf i Malmö så är dushen typ över hela toaleten, dvs ingen duschkabin så vattnet sprutas över hela toaletten och det kändes då inte bekvämt att hålla på och löddra o.dyl. Vad jag själv bör tillägga är att jag har ett väldigt bra hår som jag i vanliga fall bara behöver tvätta en gång i veckan utan att det blir fett eller likande. För er som inte har det så kan det kanske vara en idé att ha med sig torrschampoo som man kan spraya in i hårbotten för en snabb uppfräschning istället :)

3. Hårsnodd!Superviktigt! Glöm INTE! Du kommer ha mycket glädje av den under förlossningen och under första tiden på BB om du har långt hår.

4. Egna myskläder + extra mysbyxor När man har tröttnat på BB-kläderna så kan det kännas skönt att komma i sina egna kläder. I början när avslaget är rikligt så blöder man lätt igenom, så ha med extra mysbyxor.

UV: Jag tyckte personligen att det var skönast att bara ha rocken som man får på BB, hade ett fantastiskt KS, så blödde praktiskt taget inte alls. Myskläderna satte jag bara på mig när vi fick besök i kafeterian andra dagen, annars så ville jag som sagt helst gå i sjukhusrocken.

5. Tofflorhelst typ foppatofflor som går bra att gå utomhus med också. Men annars funkar flipflop eller spa-tofflor också. Men tänk på att ha rymliga skor att åka hem från BB med!

UV: Tog till slut bara med mig mina flip flops och det var även dessa som jag levde i. Både på sjukhuset och sedan när vi skulle hem. Behövde absolut inget annat, men födde under sommaren. Tänkte först även ta med mig Crocs och mini UGGs, men jag avstod i slutändan.

6. Vattenflaska Det är hopplöst att dricka från glas när man ligger ner!

UV: Fantastiskt tips som jag aldrig hade tänkt på annars. En av de viktigaste sakerna som jag hade med mig. Även under natten kunde jag bara sträcka mig efter den och dricka enkelt.

7. Panpizza och Twix-choklad till pappan

UV:  Då jag låg kvar på sjukhuset två nätter så fick E ha med sig lunch/middag till sig själv varje dag att värma upp/äta i vår kafeteria eftersom endast den inneliggande får måltider.

8. Kamera!

UV: mobilkamerorna användes faktiskt mer än den vanliga.

9. Godis så gott efter förlossningen! Lakrits är bra då eftersom det är lite laxerande.

UV: Godis åts lite och var gott, hade inte direkt någon apetit efter förlossningen, så det var bra och god energi att suga på.

10. Två stycken babyfiltar – Det är varmt på BB och vi körde mycket hud-mot-hud, så det räckte med att ha honom i blöja och lägga på en filt.

UV: Superviktigt detta med. I Malmö är det faktiskt inte supervarmt, ventilation/ac är på ganska ordetligt, så babyfiltarna användes nästan hela tiden även när Elle låg på mig eller E.

11. 2st OmlottbodysPacka omlottbodys för då behöver man inte dra bodyn över huvudet på bebisen. Det är både krångligt och jobbigt när man är osäker nybliven mamma och pappa.

UV: Supersant! Man tror man ska ta isönder bebis med armar osv, så jag är superglad att allt vi hade med oss var omlott.

12. 2st Pyjamas med fötter på Istället för onepiece, packa pyjamas med fötter på dom är lite tunnare och lägg på en filt istället om det behövs.

UV: bästa när Elle skulle sova och med knäppning ända ner så att man inte behövde trä in ben eller liknande här heller.

13. Babystrumpor utan resår vid benslutDom ramlar lätt av, men om man sätter dom ovanpå pyjamasens fötter så sitter dom kvar lite bättre.

UV: Vi använde strumpor under dagen, men på pyjamas med fötter hade vi inga strumpor, bara filt över henne.

14. Telefon och laddare

15. Padda eller datorDet är tråkigt på BB och vi hade ingen TV på rummet. Så typ Netflix är väldigt bra när tiden går långsamt.

UV: Det blir en del väntetid under ett planerat KS också, kan ju dyka upp ett akutsnitt emellan och sedan efter förlossningen så är man ju kvar på BB i minst två nätter. Medan vi var med Elle så tittade vi dock inte alls på dator/padda för man var så inne i henne och de informationsblad/pärmar som fanns som man läste. Då E inte fick sova på BB så var han där bara under besökstiderna 9-20, så på kvällen tittade jag lite på datorn.

16. BabynestNär barnen är nyfödda så blir världen plötsligt så stor för dom. Dom får en känsla av att flyta ut och att världen inte har några kanter. Man kan rulla täcken eller filtar runt bebisens huvud och kropp för att det ska bli ombonat. Men vi fick inga mer filtar och täcken när vi bad om det på BB.

UV: Sleepyhead babynest, enligt mig det bästa som vi inhandlat och hade med oss. Dels var Elle superlugn i det i sin sovvagn”, men sen kan man när man sover ha henne bredvid sig i babynestet utan att behöva oroasig över att man ska göra babyn illa, men samtidigt kunna vakna och kolla till henne enkelt när man vill. Och detta med spädbarnsdöd, tro mig jag vaknade nästan stup i kvarten och tittade på henne och ibland kände så att hon andades.

17. Extra kudde + Body pillow

UV: Ett måste, jag är superkänsligt just för bekväma kuddar. Jag hade med mig både min egen huvudkudde med satinöverdrag och en ”bodypillow” att ha mellan benen. Båda väldigt välanvända för att jag skulle vara så bekväm som möjligt

18. Babyskydd – Glöm inte babyskyddet om ni tar taxi/bil till och från BB!

19. Nässpray

UV: hade den med mig, men använde den ej.

Detta var Emma’s lista (de delar jag använde av den, ni kan se hela hennes lista HÄR ) och jag utökade den med:

20. magasin – att förströ tiden med

21. läsk/dryck – ta med något som du tycke rom att dricka, på BB finns blandsaft, te, kaffe eller vatten och så även mjölk till maten. Jag dricker t.e.x inte vanligt vatten utan vill ha det både kolsyrat och ”smaksatt” så hade med mig Ramlösa fläder/lime och även multivitamin juice.

22. hörlurar – delar man rum så ska inte din granne behöva lyssna på vad du tittar på, hon kanske vilar, elelr hennes bebis är kanske ljudkänslig.

23. smink – enligt Emma var det onödigt och hon hade ingen lust att sminka sig, för mig var det helt tvärt om. Kändes jätteskönt att tvätta av ansiktet med en toner, lägga på ett serum och en tinted moisturizer, concealer under ögonen och lite strobing på kinderna. Jag kände mig direkt mycket fräshare när jag såg mig i spegeln då jag fick ta hand om mig själv lite.

24. våtservetter – när bebisen bajsar/kissar så finns det i Malmö inget som torkar med förutom det hårda handtorkspappret, dessa had ejag inte med utan de fick E gå iväg att köpa för att blöta det där pappret och använda var ingen hit.

25. mössor – bebisar blir lätt kalla om huvhdet, trots att man får engångsmössa på sjukhuset, så vill man kanske hellre ha på sin egen :)

26. nappflaska

27. napp – superviktigt för babyn speciellt om du inte ska amma. Och tänk på att köpa 0-2mån nappar och inte 0-6mån som är i största laget för nyfödda bebisar.

28. Champagne – jag ville fira efter att Elle kom, och efterosm jag inte ens ammar så gör det inget att man dricker ett eller två glas bubbel. Vi öppnade dock aldrig flaskan, hade planerat att göra det på onsdags-kvällen, men den dagen fick vi ju åka hem så vi öppnade den först hemma :)

29. Pocketbok – hade faktiskt varken tid eller lust att läsa och koncentrera mig så mycket, så en onödig sa för mig att ha med.

30. SportBH – ska du inte amma så är det supervktigt att den kommer på ASAP

Tips: Om du ej ska amma och vill ge ersättning. Kolla upp vilken ersättning sjukhuset ger. I Malmö ges NAN och eftersom jag skulle mata med Hipp så vore det inte idealt om jag inte hade egen ersättning med mig och sen när vi kom hem hade fått byta.

I vissa landsting ingår inte blöjor och bindor på BB. Kolla upp vad som gäller i ditt landsting. I Malmö får man båda.

xoxo,

Vicky

Share

Bröstmjölken Läcker :/

Ni som följer mig vet att jag valde att inte amma (och ja, många har en massa åsikter om detta, jag tycker folk bör hålla dessa för sig själva i alla fall, då det är var pch ens eget beslut och skäl till om man vill eller ej, och oberoende på vad plika organisationer säger så finns det ingen forskning som visar direkt på att ammade barn skulle ha det bättre än de som matats med ersättning, för mig är det det bästa beslutet jag tagit och hade inte velat göra det på något annat sätt om jag fått chansen att göra om det).

Jag har som sagt matat med modersmjölkersättning från början, men något jag missade var dock att kolla upp riktigt ordentligt detta med vad som händer med ens egna mjölkproduktion när man föder. Mina bröst läckte typ runt vecka 30-35 sedan slutade de helt, och när Elle kom så var varken mina bröst mjölkfyllda eller läckte, så jag trodde helt enkelt att det var det och tänkte inte på det där pillret man kan få för att direkt stoppa mjölkproduktionen.

Ett stort misstag… när vi kom hem, exakt 5 dagar efter födseln så började brösten växa, bli superspända och speciellt det högra fick som en stor tennisboll och ont som satan gjorde det och det började läcka så smått. Andra natten så fick jag feberfrossa, hackade tänder och frös trots att det var under de hetaste nätterna. E fick hålla om mig under hela natten för kroppsvärme och ändå hackade jag tänder. Dagen efter var febern borta, men brösten var sprängfyllda och stenhårda. Varma duschar, supertajt sportbh som E fick hjälpa mig att sätta på (då den var så tajt att jag inte kunde dra på den själv) och varma kompresser som jag la på. Efter ca 2 dagar till började brösten mjukna, sluta göra ont och det ländes som mjölken försvann… det var ju inte så jobbigt tänkte jag… men nu 3 veckor efter Elle kom så läcker de fortfarande… jättejobbigt och jag ångrar så mycket att jag inte bad om den där tabletten, trots att den kan ge biverkningar, men de fick jag ju iaf och med den så hade jag iaf sluppit mjölkproduktionen och det eviga läckandet. Min BM på BVC sa att det kan ta runt 2 månader innan det slutar och även ännu längre :/ 

Har någon av er kanske tagit ett sådant piller så pass lång tid efter förlossning som jag är?

Så här fina är alla mina bh:ar efter användning…

Xoxo, 

Vicky

Share

En Gråtattack på Sjukhuset

13895314_10155166996264129_4282072396733326355_nMot slutet av graviditeten så flödade hormonerna, efter att Elle kom så är det väl inte direkt så att de bara försvinner puts väck, men vet inte om jag kan skylla på hormonerna när det kommer till denna händelsen. Dag tre så kom sjuksköterskan in på morgonen och skulle göra en hörselundersökning på Elle, jag tyckte det tog lång tid, kändes som det iaf och sköterskan såg väl inte helt nöjd ut. Så säger hon, ja det går tyvärr inte att kolla något nu, hon har för mycket babyfett kvar i öronen så signalerna går inte fram, detta bör dock smälta bort av sig själv allt eftersom så vi får försöka senare. Men du behöver inte oroa dig, vi försöker lite senare innan ni går hem.

Tankarna som for i huvudet, under tiden för undersökningen också så såg jag ju att ”något var fel”. Och trots att sjuksköterskan sa att det högst troligt bara är fosterfett som ligger i vägen och att signalerna därför inte går igenom, så var det enda som jag kunde tänka på att vår lilla prinsessa inte kunde höra. E var just under tiden iväg på toaletten och när han kom tillbaka så gick sjuksköterskan precis och det bara brast för mig, jag började storgråta, världens gråtattack och jag kunde inte ens förklara för honom vad som var fel och jag satte säkerligen hur myket skräck som helst i honom under den minuten det tog för mig att samla mig iaf litegrann för att förklara. Vilket inte heller var mycket bättre för jag sa att det inte gick att få något resultat och tänk om hon inte hör något :( Jag sa såklart också vad sköterskan sagt, men ändå, tänk om det inte var det?!

Ca 6h senare ett litet tag innan vi skulle lämna sjukhuset så var det dags för testet igen, ihop med ett test för gulsot som görs på huden. Detta värde ska ligga under 200 för att vara bra och Elle låg på 116 vilket är sjukt bra s det var positivt. Det var dock inte vad hela min hjärna var inställd på, jag glodde på apparaten som skulle in i hennes öron, med skräck, med avsky och E var också knäpptyst, detta var ju sanningens minut, jag fasade dels resultatet, men även ännu en gång ett svar som ”fortfarande för mycket fosterfett, vi får testa igen senare”. In i ena örat, sedan andra och så säger hon ingenting, vi höll på att dö och så kommer det: ”Allt ser jättebra ut, perfekt resultat”. Vi kunde andas ut, lättnadens suck.

Och ja, jag var kanske dum som oroade mig i onödan, men tänk om? Folk säger att ens världsbild vänds upp och ned när man får en bebis och jag fick den frågan av en vön kort efter att Elle var född, då hade jag aksnke inte riktigt haft tid att smälta och känna av, stämma av, men när ”något hände”, ”något var fel” med vår lilla sessa, då känner man att ”Ja, allt har förändrats <3″. 14045592_10155167001704129_7052347557544678193_n

xoxo,

Vicky

Share