Jag la där på min loungestol på det varma badhuset, efter en simtur eller jaccuzzin och vet inte riktigt vad som händer. Jag förstår först inte. En konstig känsla och jag vet inte vad som händer, tar nog en 2-3 sparkar innan jag inser vad det är som händer och att det är babyn där inne som buffa och sparkar mot magen. Vilken känsla och nästan eufori, Det går verkligen inte att beskriva och man förstår inte riktigt vad det är som händer, det tar en bra stund innan hjärnan tolkar denna händelse för vad den är. Att det är ett litet liv där inne som ger sig till känna, denna lilla alien som man då inser verkligen lever och är en liten början till en människa.

För mig hände det i v.19, mer exakt 18+4. E var ute på terrasen just då och jag vinkade och visade på magen, han kopplade först itne vad jag menade när han kom in. Han la handen på magen, men då ville bebben inte. Efter typ 10minuter kom det 2 kickar efter varann igen och sen var det över. Dröjde 2 dagar till nästan gång och sedan dess har hon varit igår. 2-3 kickar lite då och då, dagligen.

Hon är igång i magen ganska mycket nu, typ som en tvättmaskin i magen, oftast på kvällen efter klockan 22, kommer lite enstaka kickar, men oftast bara att hon rör runt. Sen buffar hon mycket när hon blir arg, har skirvit om detta i ett inlägg innan. Vi är alltså nu inne i vecka 21 (20+4) och hon ger sig till känna flera gånger om dagen. Mest säkert att känna en kick eller två är på förmiddagen och sedan som sagt sent på kvällen. Under dagen håller hon sig ganska lugn.

Hon vill dock såklart inte sparka när jag filmar, har nog sammanlagt 1h film från senaste två dagarna, men ikke. Idag lyckades jag fånga en liten snutt när hon hoppar runt där inne iaf.

När kände ni era första sparkar?

xoxo,

Vicky

… idag var jag iväg hos Emma Ultrajud för att göra ett RUL, dvs Rutin UltraLjud som man tittar så att allt är ok. Längden på bebisen olika delar, mått på buk, huvud, lårben, vart moderkakan är att fostervatten och blodet ser ok ut. Att hjärtat slår som det ska, att lungor, hjärna och olika organ ser ut som de ska och den uppskattade vikten.

Därtill får man ett ”nytt” BF datum. Jag hade ju 13:e Augusti innan och blev nu framflyttad till 15:e, vet inte om det beror på vikten eller vad, men ajg tror att jag kommer få en normalviktig bebis på 3000g och ingen bauta på runt 4-5kg. Var själv en normalviktig bebis på dryga 2800g och 52cm. Och tycker inte att vikten som bebisar föds med idag är normal och tror att det beror på maten och alla ”matförbud” etc som man får här i Sverige. Därför tror jag att datumet flyttades fram trots att det borde ligga på samma. Fick ju min första avläsning i Turkiet.

Iaf här kommer några bilder från idag:Thumbs Up!    profil och ryggrad syns tydligt And it is a…. FLICKA/GIRL/DZIEWCZYNKA/KIZ/MENINA  – det ni ser som ser är blygläpparna

babyns storlek, mitten är medel/normal och pricken är var hon ligger

xoxo,

Vicky

Graviditeten är en dans på rosor…. den som gjort det uttalandet måste ha varit en man, eller någon som aldrig varit gravid. En fin lite fördel emd att vara gravid är att man kan glömma den dära ”fin i kanten”-tid med sin respektive. Det vill säga, fina flickor rapar, bajsar och fiser inte. Tro mig jag försökte ett bra tag, men cirka en månad in i graviditeten var det omöjligt då man blev en pruttprinsessa. Under hela trimestern fes jag verkligen stup i kvarten, hela tiden och alla tider på dygnet, vare sig jag var vaken eller ej. Och det var inte några fina småfisar utan det var brakhöga all out. Enda fördelen? De är luktfria. Och för att göra det lite bekvämare för mig så säger jag alltid ”It’s the baby”, så jag får behålla min fin i kanten status lite. E svarar mig ”lets see what you’ll say when the baby comes out”. Ja, såklart kommer jag gå tillbaka till min fin-i-kanten status igen och inga fisar kommer komma ut från min bakända mer

Vet inte om ni andra upplevt det likadant, men jag tror aldrig att jag fisit så mycket i hela mitt liv. En bit i andra trimestern så avtog det och nu fiser jag inte ”regelbundet” längre.

xoxo,

Vicky

På onsdag ska jag iväg på mitt RUL, ultra ljud här i Sverige. Har ju gjort två sen innan i Turkiet, där vi så sent som i v. 9 fick se bebben och fick bild med oss. En helt annan femma nu i v. 21 då man kollar hjärn/hjärt aktivitet m.m och såklart dte viktigaste könet.

På onsdag vill jag dock gå själv. Kan kanske låta konstigt, men för mig känns det som något som är mitt och väldigt intimt. Inte själva proceduren alltså, men allt som har med bebisen att göra och jag vill inte ”dela med mig”. Självklart hade jag velat ha med E om han redan varit här, men så är det tyvärr inte än

Får se hur jag gör, en dag kvar. Har ni några tankar om det?

xoxo,

Vicky