Tid på Ambassad & VISA skickat

Sedan 8 i morse har jag suttit online och fyllt i allt tjafs för ett visum för Turkiet. Vilket jädrans bry asså. För er som undrar varför jag behöver visum är för att jag räknade fel på mina dagar (fel-info) medan jag bodde där nere med E, så när jag lämnade landet så hade jag varit inne i nästan 30 dagar för länge, så förutom att jag måste böta för de dagarna när vi kommer tillbaka så är jag tvungen att ha ett visum för att komma in denna gång.

Så förutom att jag måte göra en superlång internetansökan så måste jag även åka iväg till Turkiska Ambassaden för ett personligt möte. Och denna jödrans ansökan online tog över 3h, för sidan låste sig, sen skulle jag ladda upp en massa dokument, jag var tvungen att boka både flyg och hotel för att bifoga reservationer (bokade såklart avbokningsbara ifall allt inte skulle bli klart innan). Och så tog det för lång tid så fick jag börja om från början … Ett stort bry asså. Därtill kommer jag få betala typ 1500kr för det…

xoxo,

Vicky

Förlossningsberättelse – Kejsarsnitt – Del 2

IMG_5600Första delen kan ni läsa HÄR

Vi blir alltså inkörda i OP-salen. Jag ligger ner, där finns en del folk, minns inte exakt hur många, men kanske 7st. En efter en presenterar de sig, jag som är helt värdelös på namn glömmer det ungefär lika fort som nästa person hinner fram. Jag får veta att läkarna inte är på plats än, att de kommer först när bedövningen, spinalen (ej epidural som många kallar det för, det får man inte under ett kejsarsnitt). Narkosläkaren kommer och presenterar sig och berättar hur det kommer gå till när jag får bedövningen/spinalen. Jag ska sitta på kanten av sängen och kuta rygg så mycket som möjligt ner mot sjuksköterskan Jonas som kommer hålla mig om axlarna, först ska han lägga lokalbedövningen och sedan efter några minuter så ska jag få själva spinalen. Jag frågar om det gör ont, får till svar att det känns som ett stick. Nu har kärleksmelodierna kommit igång, Jonas sjunger lite och undrar om vi gillar musiken, stämmningen är väldigt avslappnad. Vi pratar lite, jag säger att jag vill att E ska klippa navelsträngen, han säger att han inte är säker än. E blir tillfrågad hur han mår och om han tror att han kommer att svimma. ”Don’t think so” säger han, ”then I can go out”. Han blir dock tillsagd att så fort han känner sig konstig så ska han säga till, inte gå ut utan säga till då det kan gå fort och de vill inte att han ska ramla och kanske slå huvudet så att de får sy honom också, något som tydligen hänt vid flera tillfällen med blivande pappor.

Sen får jag ett tråkigt besked, då jag påminner om att jag ville se hela förloppet och att vi kommit överens om detta med läkaren. TV-monitorerna fungerar inte… De har tekniker som jobbar på det, men de tror tyvärr inte att det blir fixat innan det är dags. Detta innebär också att när lillan blir uttagen för vägning och undersökning i rummet bredvid, så kommer jag inte heller kunna följa detta (detta är vad alla KS-mödrar får, när man tar ut bebisen i rummet bredvid så kan den nyblivna mamman se vad som händer på en tv-skärm innan hon får tillbaka bebisen en liten stund). Jag blir lite ledsen och besviken här, men är så uppspelt över vad som ska hända och nervositeten börjar växa också, så jag hinner inte fokusera på denna detalj speciellt länge för det är nu nämligen dags att börja lägga bedövingen. Där emellan säger dock Jonas att han kommer ta en massa foton åt oss så det är bara att ge honom mobil/kamera. Jag får också ännu en gång reda på vad som händer, hur jag ska göra och vad jag kommer känna, att när behövningen är lagd så kommer jag känna att det kommer komma en värme nerifrån upp i mina ben och sakta kommer de domna av. Jag är lite orolig här, vet inte varför, men det känns läskigt att benen kommer domna av, att jag inte kommer att känna de typ och inte kunna röra på de. Tänk så går något fel? Tänk så kommer inte känseln tillbaka? Ja, det är helt tokiga tankar, men det flöt runt i mitt huvud ett tag, men nu intar jag position på sängen för bedövningen,  jag har ett täcke över benen och får en kudde att lägga på benen också, nu kör vi! 14518649_10211239184563859_276966737_nJag kutar rygg och hänger tungt (inte det lättaste med en stor bula där framme), Jonas håller mig med ett stadigt tryck om axlarna ”då kommer sticket”. Piece of cake, kändes inte alls. Men i min uppspelthet så missade jag helt när läkaren berättade att jag tydligen skulle få lokalbedövning först och sedan skulle spinalen läggas, eller så glömde jag bort det, ”vi väntar 2 minuter så lägger vi spinalen”. Nu hänger Jonas väldigt tungt över mina axlar och så kommer spinalen, jag känner när nålen går in, det är inte farligt, men sen AJ SOM FAN, känns som någon gröper i ryggnerverna på en och det gör ont, men går väldigt snabbt så är sprutan ute… puuuh...trodde jag, spinalen träffade inte rätt så läkaren måste försöka igen (detta är vanligt att man måste in och lägga spinalen flera gånger för att det tydligen är svårt att komma in i rätt position). Denna gång gör det on så att jag tror jag ska svimma, jag skriker till, E står inte ut med att se hur ont det gör så han måste lämna rummet efter detta försöket, Jonas går med honom ut, tror jag, E blir tillsagd att lägga sig på golvet och sätta upp benen på en stol, han får vatten. Varför jag inte vet om Jonas följde med ut eller inte är för att han tog foton på en liggande E (annars hade jag nog inte fått reda på det…haha…).14509226_10211239184443856_1141460199_n

Tillbaka till spinalen, andra försöket lyckades inte heller...usch… Enda fördelen med detta är att jag helt glömt bort katetern, som om den inte finns, så kör vi ännu en gång, jag skiftar position lite, blir tillsagt att kuta ryggen ännu mer, ta ett jättedjupt andetag och falla så tungt ner så möjligt samtidigt som Jonas hänger på mina axlar med vad som känns som 200kg. Det sticker till, som en elstöt som går genom kroppen. Spinalen träffade rätt, bedövningen är satt och nu ringer man efter läkaren Annie Lööf. Jag ligger på sängen, får nu lite vaselin till på läpparna, får en tryckmätare påsatt på armen, dropp (tror jag), syremätarepå fingret och så syrgas in i nästan. Jag börjar nästan direkt efter att spinalen är satt känna mig jättekonstig, jag känner till denna känslan, jag kommer att svimma, jag säger det till Jonas eller läkaren, jag minns inte vem, E är bredvid mig och håller mig i handen, Jonas ger mig extra syrgas, tydligen så kan dett hända efter bedövningen också, vissa personer kräks, jag får en kall handduk baddad i pannan (tror jag). Jag tror att jag är lite halvborta där en liten stund, under denna tid kommer läkarna in, känns som de pratar lite i en dimma ”ja, hon håller på att svimma, reaktion, blek, blodet försvunnit ur huvudet” lite ett töcken för mig, men så börjar jag känna mig bättre, blodet börjar åter komma upp i huvudet och jag börjar få färg. Annie Lööf kommer och säger hej och en annan yngre läkare presenterar sig, han ska assistera Annie Lööf. Tydligen har det nu tagit någon minut sedan bedövningen lagts, så den assisterade läkaren säger att han ska testa om bedövningen tagit. Han kommer använda en pincett och nypa mig på olika partier på magen. Innan dess hängs skynket upp, så nu ser jag inget längre mer än läkarnas huvuden.IMG_5601

Fortsättning följer…

xoxo,

Vicky

När Man Inte Vill Vara Mamma Längre

Det låter hemskt, men det är OK att säga. Det gör en inte till en dålig mamma. Alla når vi någon gång det stadiet där vi bara har fått nog, den där sista gränsen och det kan bero på olika saker. En gång nådde jag gränsen under en natt, hon bara grät och grät och grät och vägrade sova, jag höll på att svimma av utmattning, dels av sömnbrist, dels av att ha gungat, gått runt, skumpat runt, inget hjälpte. Jag la henne bara i babynestet och gav upp, hon fick gråta, jag behövde en time out, jag orkade inte. Eftersom det var nattetid och trots att E skulle upp klockan 6 för att jobba, så fick han vakna och ta henne, för jag hade verkligen inget mer att ge, jag var bara tom, hjälplös och orklös.

Idag har jag nått samma gräns. Dels så har jag lätt huvudvärk, jag är litesmåsjuk, jag går på C9, 9-dagars dieten och jag sov inte speciellt mycket i natt. Därtill värker hela min kropp typ, känns som om mina axlar är helt sönder av allt bärande, matande och även tyngden när man ahr henne i en Baby Björn. Därtill har jag typ mjölksyra i armarna. Och sedan vi kom hem klockan 12.30 så har hon bara skrikit, varit tyst en stund i BabyBjörnen, när hon sovit en stund i den och jag känner att nu orkar inte mina axlar mer så försöker jag lägga henne i henens babynest, då storgråter hon igen. Det är en av dessa dagar, då bara kroppskontakt fungerar (och det händer inte ofta, hon är överlag en väldigt lätt bebis), om ens det, för även när hon ligger på en så gråter och gråter hon. Och jag orkar inte mer, E är i skolan, så jag är själv hemma, och i denna stund vill man bara lägga henne i sänen och gå till ett annat rum, en time out innan man bryter ihop helt. Men vad gör man? Man får ta några djupa andetag och på det igen, man får glömma allt man borde göra och bara vara mamma. Det är t.ex. tillfällen som dessa som jag önskar att vi haft det där extra rummet hemma så att vi kunde ha en nanny.

xoxo,

Vicky

Tidsoptimist och en Nyfödd

14489008_10155316725579129_1478743230_oAtt ens liv blir ganska upp och ner vänt när man får en baby är nog något man inte helt förstår innebörden av innan det händer. Man vet att saker kommer att ändras, men man förstår inte hur mycket. Min rubrik ovan lyder tidsoptimist, vet inte om jag är exakt en sådan, jag är mer en sista minuten människa som aldrig lägger extra tid på något för jag tycker det är slöseri med tid. För att checka in på flygplatsen kommer jag max 10 min innan checkin stänger och jag kör aldrig någonstans med stor framförhållning, vilket ibland tyvärr har medförst förseningar om saker dyker upp på vägen som inte är ”normalfall”. Som för mycket bilköer vid en tidpunkt som det ej bör vara bilköer på vägarbeten, eller svårt att hitta parkeringsplats. Jag HATAR att vänta, därför vill jag inte komma innan utsatt tid, då tänker ni kanske, men de som får vänta på dig ibland? Ja, detär skillnad, jag kan absolut vänta på någon som är försenad, det är en annan väntan än den när man kommer för tidigt.

Iaf över till det här med tidsperspektiv och en baby. En megachock, käftsmäll, ja kalla det vad ni vill, men hur man än gör så går det inte att vara ”tidseffektiv” som jag vill kalla det. Det går helt enkelt inte att planera. På morgonen vaknar jag t.ex. helst i sista stund för att fixa mig och komma iväg, när jag la till 30min extra för baby så, var det att slänga upp håret i en hästsvans och hoppa i bilen för att köra iväg till bvc och den där promenaden dit (40min), tvättade håret, sminket och att äta kunde jag glömma.

Jag glömde att nämna att jag även HATAR att komma försent till möten, jag skäms och känner mig jätteobekväm, oberoende om det är något ”viktigt” eller mer casual skönhetsbehandling eller så.

För när man är i tid för att lämna hemmet, så bestämmer sig babyn helt plötsligt för att göra minst ett av följande:

  • skrika hysteriskt och vilja ha mat, trots att det egentligen inte är tid än
  • spy ner sig själv eller mamma – för extra lång tid spy i mammas hår
  • skrika hysteriskt för att hon precis bajsade den nybytta blöjan full IGEN
  • leta upp hemnycklar/bilnycklar i ett bebiskaos-artat hem…

Sedan finns det saker som bebisen kan göra under den tiden man avsatt för att bli klar, som dels är ovannämnda, men även t.ex. vägra sova som man normalt gör inom 15min efter morgonmat, då har man en skrikande bebis att försöka tysta eller få sova och kan glömma att fixa allt som har med en själv att göra, speciellt att duscha på morgonen…

Så hur ser den perfekta formeln ut?

Slängupp håret i en knut eller hästsvans, släng på solglasögonen och grabba tag i Red Bullen från kylen och så är man utanför dörren ;) Så ser det ut många dagar i detta hushållet.

14453921_10155316727429129_881684223_oOch det är också även tyvärr skälet till att morgoninläggen i bloggen sinar, för trots stor planering så har jag ingen chans att skriva det. Som just nu, hon borde sova, men jag har iaf fått henne tyst i babynestet gungandes från sida till sida på mina ben…

xoxo,

Vicky

6 veckor – Vilken enorm skillnad

Idag blev Elle exakt 7 veckor, men det jag vill ta upp är förra veckan, när hon blev 6 veckor gammal. Det var verkligen en helt annan bebis från en dag till en annan. Den där magiska gränsen på något sätt när hon gick från vecka 5 till vecka 6.

Största förändringarna:

  • Helt plötsligt så började hon skratta/le mycket mer, inte bara när hon sov.
  • Hon ler inte bara ”av sig själv” utan som respons till att se en eller om man ler mot henne.
  • Hon ”pratar” väldigt mycket
  • När man pratar till henne eller gör ljud så ”svarar” hon
  • Hon är mycket mer aktiv
  • Baby gym/leksaker är mycket mer intressanta
  • Hon sträcker sig efter pendlar som hänger i vagn/Mamaroo och slår på de

UPPDATERING, glömde några saker

  • Hon skiftar i blöjstorlek från Newborn 1 till 2
  • Hon håller flaskan själv för första gången

Vecka 6 är även den vecka som BVC officiellt säger att man kan låta bebisen sova hur mycket det vill under natten om de går upp i vikt som vanligt. Jag har dock från början aldrig ”trott” på att väcka en bebis som sover och har aldrig gjort det med Elle som under natten sovit minst 5h från början, nu sover hon runt 7h. Jag tror på att är bebisen hungrig så vaknar den.

xoxo,

Vicky

Dags att sätta igång! Dag 1

   Då var det dags för mig att köra igång med min C9. Superexcited är jag och så redo när jag vaknade med att sätta igång. Alla mätningar som ska göras, foton ska tas och allt ska planeras, det blir lite extra trixigt med en 7-veckors bebis med varierande kolikproblem, men jag är taggad!14488885_10155310355834129_2117969281_o

Vad är jag mest orolig över?

att dricka minst 8 glas vatten per dag, det är en utmaning för mig. Och att den där portionen fiber pulver ska ge mig kväljningar, minns tillbaka till när jag var på någon diet och åt psyllium utblandat i vatten/juice/joghurt för många år sedan. Det var inte lätt att få ner…14455783_10155310355819129_465714337_o

Men nu kör vi! Ska bli så kul att få se resultat!

Om någon mer vill joina på C9 så kan ni maila Jenny på jenny_e85@hotmail.com

Webshopen14466335_10155310355824129_2006181744_o

Redo för  morgonmotionen, lågintensiv träning på minst 30min.

xoxo,

Vicky

Förlossningsberättelse – Kejsarsnitt

Då var det äntligen dags för min förlossningsberättelse. Ganska exakt 7 veckor efter att Elle föddes. Trodde verkligen jag skulle få ihop den tidigare, men helt ärligt så har jag inte direkt haft tiden för det och på ett sätt tycker jag det är lite synd då jag säkerligen glömt lite saker som hade kommit med annars.

Vi börjar med kvällen innan. Jag duschade, men den där äckliga desinficerade svampen över hela kroppen. Tvättade håret – med mitt eget schampoo och balsam, vägrade använda det där man fick på sjukhuset, t.o.m. BM sa att det var frivilligt. Händerna kändes som svinto av det där desinficerande medlet på svampen. Åt en frukt runt 22 på kvällen, sedan var det fasta som gällde, men vi gick också och la oss, så det var inga problem.

14466883_10155304975724129_413279120_oVi vaknade 6 på morgonen, jag duschade igen med en desinficerande svamp, tvättade ej håret, kändes helt onödigt inte precis som de ska vara där uppe och grejja. Vi tog en taxi in till BB, skulle infinna oss klockan 7, trots att jag var nr.2 i kön för det planerade kejsarsnittet.

Vi blev visade till mitt rum som jag skulle dela med en annan mamma som redan var på plats. Där stod en sån där plastkorg/vagga som vår bebis skulle ligga i, en handduk/filt och en mössa. I skåpet där jag skulle hänga in mina saker och låsa in de fanns ett paket blöjor och sedan megabindor och ”sjukhustrosor” till mig. Jätteobekvämt kändes det att komma in där 7 på morgonen när både mamma och bebis sover och så ska man packa upp sina saker och byta om till sjukhus”klänningen” och trosorna. BH:n behöll jag på. Sköterskan lämnade oss och sa att hon skulle komma tillbaka om ett tag, men innan hon gick lämnade jag mitt förlossningsbrev till henne, superbra sak att göra tycker jag, ska skriva mer om det i ett inlägg under veckan. Strax efter 8 på morgonen kom läkaren som skulle operera mig in, Annie Lööf, supertrevlig. Hon frågade om jag hade några frågor, vi gick igenom var snittet skulle läggas och så tog hon upp saker som jag skivit i mitt förlossningsbrev om vad jag önskade uner själva förlossningen. Bl.a. ville jag se allt, dvs jag ville ej ha något skynke. Detta berättade hon att de tyvärr inte kunde göra i Sverige då det inte blir tillräckligt sterilt, men att om jag verkligen ville se hela proceduren så har de tv-aparater som de kan titta på under tiden de opererar, så de kunde ställa in de så att jag kunde se allt under hela tiden vilket jag tyckte lät jättebra. Hon förklarade att man iaf får följa när bebisen tas ut i det andra rummet och vägs etc. via monitorerna, så hon försäkrade sig om att det inte var denna ”procedur” jag menade, men nej, jag ville se ALLT från snitt till slut. Jättetrevligt och givande samtal och jag var verkligen glad och lycklig när hon lämnat rummet.

14488845_10155304972554129_1314146276_oStrax därefter kom sköterskorna tillbaka, att sitta där och vänta för ingenting i över en timme kändes helt onödigt, hade kunnat sova under tiden hemma istället. När de kom tillbaka fick jag knähöga strumpor att sätta på mig och ett armband med mitt personnr. och en scan och de sa att nr.1 skulle åka in på OP snart, så det var inte så lång tid kvar tills det blev dags för oss sedan om allt gick som planerat. Jag hade både skrivit i mitt brev och fått en notis från narkosläkren att jag ville ha katetern isatt efter bedövningen var lagd uppe på OP, detta kommenterade de båda sköterskorna och frågade om jag var säker. Jag sa att katetern är det som jag oroar mig mest över egentligen och de sa till mig att de föreslår att vi sätter in den här nere i rummet, de sa att många blivande mammor ångrar sig efteråt att de valde att få den isatt först på OP då det finns så mycket folk där uppe och där ska man ligga och ”fläka upp sig”, samtidigt som 9 personer finns i rummet och man har ”strålkastarna” på sig som är väldigt ljusa. Samtidgt sa de att obehagskänslan är samma även efter bedövning så att det egentligen nite gör någon skillnad rent känslomässigt var man får den. Jag sa att jag inte brydde mig om folket (jag menar jag ska väl ändå fläka upp mig där uppe och sen är jag inte känslig för sådant när det är ”i rätt sammanhang”), men de fortsatte trycka på att  det är bättre här nere och att allt går snabbare då och att som sagt det jag oroade mig över, dvs obehagskänslan, var samma iaf. Så jag gav med mig och så, jaja, men gör det här då. E var kvar med mig när katetern skulle sättas i, men när de började köra in den och han såg hur obehagligt det var för mig och min reaktion i ansiktet så var han tvungen att gå ut. Jag ska vara ärlig, katetern var hemsk att få i, men från den positiva sidan sett så gick det väldigt fort. Det som var värst var efteråt. Känslan av att ha den inne i urinröret är makaber. Tänk er att ha en superkraftig urinvägsinfektion hela tiden och det enda man vill göra är att gå iväg till taletten och sätta sig på toastolen och kissa, MEN det kan/får man inte. Man har ju en påse och katetern i och man ska väl inte gå runt med den heller. Klockan var 08.40…obehagskänslan avtog inte och klockan blev 9, 10, 11 kom sköterskan in och sa att de tyvärr fick in ett akut KS, så det drog ut på tiden, men att nr.1 nu höll på att avslutas, så snart skulle det bli min tur, om det inte dök upp något mer….Under hela denna tid känner jag ingen nervositet, som om detta inte händer mig, som om inget ovanligt ska hända, jag är bara uttråkad…och irriterad.

14424195_10155304975579129_358324784_oVille slita ut den j*vla katetern, ångar så att jag lät de sätta i den då den plågat mig så och nu vet jag fortfarande nte hur länge till den kommer vara i…klockan 11.40 kommer sköterskorna in igen och nu är det dags att köra upp mig. E får köra efter med ”bebisvaggan”, jag körs genom korridor och sedan i en hiss en våning upp. När jag kommer upp i rummet innan OP får jag först träffa sjuksköterskan Jonas som ska vara med under förlossningen. En fantastisk människa som det första han gör är att ”make fun off” min satinklädda kudde som jag har med mig, han lättar upp den lite spända stämningen från början, frågar om jag vill ha någon speciell musik under tiden, oj musik det hade jag helt glömt bort. Han undrar om love songs funkar..haha..  Allt funkar så länge jag slipper hårdrock säger jag :D Jag får en sexig mössa att ta på mig, jag får ta av min BH och jag får även vaselin att sätta på läpparna. E får också en mössa och en rock att sätta på sig. Vi blir inkörda till OP-rummet och nu börjar jag bli nervös, jag känner det i magen, men fortfarande irriterar den j*vla katetern mig mest och jag ångrar så att jag lät de sätta i den nere i rummet ”note-to-self” – NEVER AGIN – inför nästa baby.

Fortsättning kommer under de närmsta dagarna.

xoxo,

Vicky

Skulle Ha Börjat Med C9 i Måndags…

Jag skrev i förra veckan att jag skulle börja köra igång med C9 i måndags. Ni som följer mig här har aknske märkt att jag inte skrivit något om det och undrar kanske vad som har hänt. Jo, det är nmligen såhär att planen var sådan, men efter min graviditet så började ”den där veckan” i torsdag förra veckan, och i söndags så forsade det, så vi bestämde att flytta fram det i 2 dagar till onsdags, då jag i vanliga fall (om jag har den) bara har lingonveckan i några få dagar, men efter en hel vecka så forsade det fortfarande och då menar jag forsade. Nästan så vi blev lite oroliga, men efter att ha kollat runt så är det tydligen normalt att den första blödningen efter graviditet kan vara väldigt kraftig och långdragen även om man i vanliga fall inte blöder nästan alls. Så jag och Jenny bestämde att den bästa lösningen var att flytta fram det till denna måndagen.

Det är ingen fara att köra C9 när man har lingonveckan, men jag vill ge er och mig själv ett så rättvist resultat som möjligt, utan att under tiden bli av med extra vatten etc. som beror just på fel vecka i månaden. Så på måndag kör vi! Någon mer som vill hänga på? :)

Jenny’s webshop hittar ni HÄR och har ni frågor eller vill beställa direkt via henne så når ni henne på henens mail: jenny_e85@hotmail.com

Hon är superbra och kör ut med paketet till er, eller om ni bor längre bort så skickar hon det :)

xoxo,

Vicky